Efter min resa till Krugerparken behövde jag åka tillbaka till Bloemfontein för att skriva en tenta. Var lite bitter över den grejen för jag skulle ha kunnat haft ett mycket längre lov om det inte vore för den där tentan. Lovet var en vecka och tre dagar efter lovet var över började påsklovet. Många lärare hade varit snälla mot eleverna och inte lagt tenta där så att de kunde vara hemma mycket längre, men inte vår lärare...
Jag hade haft en grym vecka då jag hade rest runt en hel del så det var lite deprimerande att komma tillbaka till det gamla vanliga igen. Min rumskompis var inte där och jag var nästan den enda i hela min korridor som var tillbaka efter lovet. Det var kusligt tyst på internatet när jag kom dit på kvällen. I och med att jag inte hade pluggat på lovet stängde jag in mig på mitt rum och satt där hela dagarna fram till tentan. Jag trodde att jag hade koll på läget men tentan var betydligt mycket svårare än jag trodde. Det var riktigt många detaljfrågor och läraren förväntade sig att vi skulle komma ihåg citat från boken vi hade läst. Skummaste tentan jag någonsin skrivit. Jag var helt tom efter tentan. Jag var helt säker på att jag skulle kugga och jag var inte riktigt beredd på det. Det bara brast för mig när jag kom ut ur salen. Jag var ledsen för att jag förmodligen inte klarade tentan, trött i och med att jag sovit dåligt de senaste nätterna, det var dött på universitetet och jag har tänkt mycket på min familj och mina vänner hemma i Sverige som jag saknar så otroligt mycket! Allt på en gång.
Jag var mest depp över att jag saknade Sverige och alla fina människor där. Jag har varit i Sydafrika i lite drygt tre månader nu men det känns som att jag har varit här betydligt längre. Jag trivs väldigt bra här och det finns många fina människor som jag gärna hänger med, men grejen är att det inte är någon som känner mig sedan innan. Det kan vara skönt att ibland få börja om på nytt, träffa vänner som inte har en aning om vad jag gått igenom och var jag kommer ifrån, men nu har jag kommit till en punkt där det skulle vara så skönt att hänga med de som känner mig på riktigt och på djupet. Saknar min familj otroligt mycket också. Jag försöker skypa så mycket som det går men jag känner att det inte riktigt finns tid. Det är väldigt intensivt här och jag försöker att pussla ihop allt så gott det bara går. Skype i all ära men det är inte samma sak som att hänga på riktigt... Det fattas något. En dataskärm är inte tillräckligt. En anledning till varför jag tänker så mycket på familjen och mina vänner är nog för att jag vet att familjen kommer hit till mig snart. Det är inte långt kvar nu. Det ska bli så grymt roligt att få träffa dom. Det ska också bli kul att få visa dem alla fina människor jag hänger med, hur universitetet ser ut, visa dem min praktikplats och bara få visa dem hur Sydafrika fungerar. Jag kan berätta hur mycket som helst om hur jag har det här men det går nog aldrig riktigt att förstå om man inte varit här. Det är nog också en sak som får mig att känna mig lite ensam, att jag är ensam i mina upplevelser här. När jag kommer tillbaka till Sverige är det inte någon som kommer att förstå vad jag varit med om. Därför känns det extra viktigt att mamma, pappa och lillebrorsan kommer hit.
Något annat jag saknar är svensk mat. Knäckebröd. Blåbärssoppa. Daim. Lättmjölk. Grovt bröd. Keso. Saknar lugnet, skogen, att få ta promenader när man vill, att känna sig helt säker, att inte behöva vara misstänksam mot alla människor man möter, gratis och snabbt wifi, svensk vår, källsortering, att veta när bussen åker, att inte behöva plugga varje dag, ordning och reda, slippa "sydafrikanska tiden", att kunna lita på polisen, att inte behöva bry sig om sin hudfärg och en massa annat. Det är det lilla som gör det. Saknar detaljerna.
Det är två månader kvar nu och det känns väldigt dubbelt. Det är mycket jag saknar hemifrån och det känns lite som att det räcker här nu. Känns som att jag är klar med Sydafrika. Då känns två månader som en väldigt lång tid. Samtidigt är jag lite stressad över att det faktiskt bara är två månader kvar. Det är så mycket mer jag vill hinna med och så många mer människor jag vill lära känna bättre. Då känns helt plötsligt två månader väldigt kort. Ah... dubbelt som sagt. Men jag ska verkligen försöka njuta av tiden som är kvar. En sådan här upplevelse kommer inte igen. Inte på samma sätt så jag får försöka strunta i att jag saknar Sverige. Sverige kommer jag att hänga i många år framöver men jag vet inte när jag kommer till Sydafrika nästa gång. Det är la bara att köra på och njuta av tiden som är kvar. Så får det bli. Bra.
(Jag fick för övrigt reda på att jag precis klarade tentan. Heja mig!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar