Äntligen är familjen här!!!

Jag kände att jag verkligen behövde familjen nu så de kom i precis rätt tid. Jag visste att mamma, pappa och min lillebror skulle komma, men när jag kramade om dom såg jag att min lillasyster och hennes pojkvän kom gåendes på parkeringen. Riktigt roligt!! De gör alltid så här. Jag hade pratat med Maria flera gånger och hon hade gång på gång sagt hur mycket hon hade nu i vår med kyrkan (hon är ungdomsledare uppe i Åre) och jag som själv varit ungdomsledare vet hur köttigt det kan vara på våren. Riktigt glad att hon och hennes pojkvän kunde komma!!

Det var fräna äventyr redan från dag 1. Vi blev hämtade av en taxi kl 05.00 som körde oss till Gaansbai där vi skulle få åka och se på vithajar. Fin fina vyer när solen gick upp över bergen. Magiskt. Under frukosten i byn fick vi instruktioner om hur dagen skulle se ut och så fick vi skriva på ett papper där det stod att vi gjorde den här resan på egen risk... Det var på riktigt nu. Vi skulle få se vithajar. Och vi skulle inte bara få se dem utan de som ville fick hoppa i en bur och se dem på riktigt nära håll. Hur sjukt är inte det! Det är något som jag tänkt på ett tag att jag vill göra. Ännu en sak att bocka av på min bucketlist.

Vi var ca 20 pers som hoppade i en båt. Hela familjen hade proppat i sig åksjuketabletter innan resan. Inte helt party att vara sjösjuk en gång som denna. Efter ca 30 minuter stannade båten och alla passagerare fick trä på sig våtdräkterna. Man ser ju himla fräsig ut med våtdräkt måste jag ju ändå säga. Enda anledningen till varför man vill bli simlärare på somrarna. Lätt. Det var riktigt slitigt att klä på sig våtdräkten och dum som jag var satte jag på mig den bak och fram. Inte helt lätt att veta. När jag var halvvägs i våtdräkten insåg jag mitt misstag och jag var redan då väldigt trött i armarna efter att ha dragit och slitit i den där himla dräkten. Sjukt tajt!! Men det var bara att börja om... När folket hade fått på sig utrustningen slängde de i buren i vattnet som rymde 5 pers. För att locka på hajarna slängde de i tonfiskolja och tonfiskhuvuden som de hade fäst i ett rep. De sa att det inte var garanterat att alla skulle få se hajar när de hoppade ner i buren. Ibland dyker inte hajarna upp men vissa gånger kan det cirkulera många hajar runt båten. Svårt att säga. När de slängde ut tonfisken dröjde det inte mer än 5-10 minuter tills första hajen kom. Vi hade väldigt tur den här dagen för det var hajar som var vid båten i stort sett hela tiden. Den största vi såg var ca 4.5 meter. Vilka mördarmaskiner!! Fy... Kolsvarta ögon, stora sylvassa tänder och riktigt stora bjässar!! Tveksamt om jag någonsin kommer att bada i havet igen...

Vattnet var bara 12 grader men man kunde ju inte banga nu heller. Våtdräkten behöll värmen bättre än jag trodde så det funkade rätt bra att vara nere i buren, men händerna och fötterna höll på att förfrysa. Varje grupp om 5 fick vara nere i buren i ca 15-20 minuter. Buren var ca 60 cm ovanför vattenytan så att man kunde hämta luft när man behövde men alla höll sig ovanför vattenytan så mycket som möjligt i och med att det var svinigt kallt i vattnet. Det var en kille på båten som höll utkik efter hajarna och varje gång han sa "DOWN" så skulle alla i buren dyka ner under vattenytan för då var hajen nära. Det var riktigt många gånger som hajen kom nära buren, så nära att fenorna stötte i buren. Alltså... vidriga djur egentligen, men det var samtidigt rätt mäktigt att se dem på så nära håll. Helt klart värt att åka och se på dem!

Sista dagen i Kapstaden var det klarblå himmel och inte alls mycket vind så vi åkte vi till Godahoppsudden och Cape point. Vi ringde på en snubbe som skulle ta oss dit. Hur skön som helst! Transportsystemet inte något att hurra för här i Sydafrika så det var skönt att vi fick tag på honom. Funderade rätt mycket på hur jag skulle frakta runt på familjen här, men det löste ju sig väldigt bra. Sydafrika blir ju bara vackrare och vackrare. Det var helt sagolikt runt kusten! Åh vad jag älskar det här landet!

Godahoppsudden

Cape point

Beachturnering i Kapstaden

Så var det äntligen dags att åka iväg till Kapstaden för att representera mitt universitet i en stor beachturnering. Sån frän grej att få vara med om! Det hade jag ju inte riktigt tänkt att jag skulle göra när jag skulle åka hit till Sydafrika. Eller ah... det är ju många saker jag inte hade tänkt att jag skulle få möjlighet att göra här, men den här var kanske en av de mest otippade.

I Bloemfontein är volleyboll inte en stor sport. Många vet inte ens om att vi har ett volleybollag. Här satsar man järnet på rugby, cricket, netball, tennis och en himla massa andra sporter. Volleybollen får vi sköta om lite själva. Vi har en begränsad budget och har inte rätt utrustning. Planen vi får spela på är på en tennisplan med volleybollnät. Vi kan bara spela där tills solen går ner i och med att det inte finns lampor som lyser upp planen. Nu under hösten går solen ner runt 18.30 vilket innebär att vi bara kan få 1.5 timmes träning. I början tränade vi 2.5 timmar. Det är ett riktigt skönt gäng och alla är så pepp på att spela så länge de bara orkar. Universitetet har tydligen länge lovat att de ska sätta upp lampor vid våra planer. Basketplanerna bredvid volleybollplanen har lampor men inte vi... Vi har också blivit lovade andra bollar. Känns som att det är mycket snack och lite verkstad. Det är så synd för nu under det här halvåret har volleybollen verkligen blomstrat. På pappret tänker jag att vi är ca 25-30 spelare. På träningarna är det mycket folk och det är svårt att ha bra träningar på bara en plan. Ibland får vi vara inomhus i idrottshallen men den är ofta bokad så vi får hålla oss ute på tennisplanen. Inte helt klockers underlag för volleyboll ska ju tilläggas. Ordentliga köttsår om man ska slänga sig.


Det är absolut mest killar som spelar och många av dem är riktigt duktiga. Av tjejerna är majoriteten nybörjare så vi hade rätt svårt att hitta ett lag som kunde spela i beachturneringen. Beach skiljer sig rätt mycket åt från inomhus. Lite andra regler, bara två på planen, vind och sand, vilket kräver att personerna som spelar har koll på volleyboll och gärna har lite rutin.

I början av året var det svårt att hitta folk som kunde ställa upp och åka till Kapstaden. Det var först jag och en tjej till som hade blivit lovade att åka. Efter några veckor fick vi reda på att hon var för gammal för den turneringen. 25 var tydligen gränsen och hon hade precis fyllt 25. Ny jakt på tjejer fortsatte och vi hittade tillslut två tjejer som jag kunde spela med. Av någon anledning kom de inte på träningarna så vi var tillbaka på ruta ett. Samma sak hände en gång till - vi hittade någon som var mer rutinerad men som inte kom på träningarna. Det är många som har mycket plugg i skolan så volleybollen är inte högsta prio. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle få komma iväg med ett lag MEN så fixade Gud till det himla bra. Under en träning ploppade det helt plötsligt upp två tjejer som hade spelat inomhusvolleyboll i några år. Vi snackade med dom direkt och de ville absolut hänga med till Kapstaden. Äntligen hade vi ett lag!

I två år har volleybollaget blivit lovade att det skulle byggas en beachvolleybollplan på campus och att den skulle bli färdig innan vi skulle dra iväg på turneringen. Men nä... Klart att inte det blev klar. De började inte att bygga på den ens lite innan vi åkte. Den enda planen vi fick träna på fanns på ett annat universitet en bra bit från UFS. Vi hade möjlighet att åka dit två gånger och grejen var att det var en rätt skabbig plan. Stressade en hel del över det och var rätt bitter över att UFS inte hade fixat fler resor dit. Tennisunderlag och sand är så olika och om universitetet ville se resultat från oss i laget behövde vi få rätt resurser. Men vi fick göra det bästa av situationen helt enkelt.

Vi tränade så mycket vi bara kunde under de få veckorna som var kvar. Ushana skadade sitt knä och hade inte möjlighet att vara med på träningarna. Riktigt segt! Imke och jag tränade ihop oss allra mest och det kändes riktigt bra att spela med henne. Men... så hände det som inte fick hända. Kvällen innan vi skulle åka stukade Imke foten. Dagen efter var den blå och svullen till tusen. Inte. bra. Inte mycket att göra åt det. Alla var redan anmälda och det fanns ingen annan som kunde hoppa in.

Innan turneringen drog igång skulle jag och de andra lagkaptenerna stå mitt på planen och sjunga nationalsången. Den hade ju inte riktigt jag lärt in... Alla andra kunde den helt utantill och sjöng för fullt medan jag fick stå där tyst. Kamerorna riktade mot oss. Fick låstas vara en av de badass spelarna som var för cool för att sjunga nationalsången. För fokuserad på matchen eller något... Men ah det hade varit himla svårt att lära in den sången. Det är den enda nationalsången i världen som inte slutar på samma tonart som den börjar. Texten är på de vanligaste av Sydafrikas elva officiella språk: xhosa, zulu, sesotho, afrikaans och engelska. Inte helt lätt. 

Mitt lag skulle inleda hela turneringen och vi skulle spela mot de som hade vunnit turneringen 3 år i rad. Det är ju alltid jobbigt att vara först ut så jag var riktigt nervös. Det var längesen jag var så nervös inför något. Överallt runt planen var det stora kameror som skulle filma hela eventet vilket inte gjorde hela saken bättre. Det var hög musik som dunkade under hela matchen och en massa folk som stod på sidorna och tittade. Jag var ett enda stort nervvrak. Hatar den känslan. Grejen när man är nervös är att man gör en massa dumma misstag och kroppen gör inte riktigt som man vill så den första matchen var nog en av mina sämsta matcher någonsin.

Under hela turneringen spelade jag, Imke och Ushana väldigt dåligt men det var inte helt lätt. Det var många grejer som var emot oss. Imke och Ushana var skadade. Ushana hade aldrig spelat beach förut och i och med att hon var skadad hade inte hon och jag spelat ihop oss någonting. Alla andra lag hade haft en ordentlig beachplan att spela på medan vi bara hade haft en tennisplan, Bloemfontein är väldigt vindstilla så vi hade aldrig spelat med vind förut. Vi var inte riktigt beredda helt enkelt. Jag har ju en sån vinnarskalle och vill så mycket så jag var så otroligt besviken när turneringen var över. Hade nog lite för höga förväntningar. Två av lagen hade vi kunnat slå men det räckte inte riktigt ända fram.

Men i det stora hela är jag rätt nöjd i alla fall. Det var en häftig erfarenhet och jag har lärt mig väldigt mycket genom att vara på turneringen. Tjejerna i det andra laget var väldigt sköna att hänga med så i pauserna var det riktigt gött att få hänga med motståndarna. Nu när jag har fått spela så mycket beachvolleyboll är jag riktigt taggad på Böda! Lyckades övertala brorsan om att han skulle följa med och det är en massa sköna människor som jag vet ska dit så deeeet ska bli så himla kul!!

En annorlunda påsk

Vem hade trott att jag skulle få sitta på en struts, simma med krokodiler och få åka bil bland de vackraste bergen jag någonsin sett under påsken 2015. Inte jag i alla fall. Den här påsken har minst sagt varit speciell. Tyvärr inte alls så mycket fokus på Jesus som jag hade hoppats på. Det är ju ändå det som påsken handlar om, men jag fick vara med om ett riktigt äventyr. Gud var närvarande på ett annat sätt och visade mig verkligen sina skills under påskveckan. 

Jag måste bara säga så här i början att om det inte hade varit för Marinique hade jag aldrig fått sett så mycket av Sydafrika som jag har gjort. Hon är anledningen till att jag har fått möjlighet att se mig omkring på riktigt. Under hela tiden jag varit här har vi åkt på en massa roadtrips och jag har fått se så många olika platser. Hon har bil och vet om guldkornen i Sydafrika och jag har pengar. Bra kombination. Under en rätt lång period har hon varit väldigt hemlighetsfull. Hon har suttit länge och planerat påskveckan så att jag kan maxa den så mycket som det bara går men hon vägrade säga vad jag skulle få uppleva. Jag älskar överraskningar! 

Dagen efter jag hade skrivit min tenta åkte jag och Marinique till Oudtshoorn (ca 3 timmar från Kapstaden) för att vara med på en festival. Festivalen hette KKNK (Klein Karoo National Arts Festival) och ska tydligen vara den mest typiska afrikaans-grejen man kan åka på. Oudtshoorn är en rätt död stad i övrigt men under den veckan kryllar det av människor, musik och mat. Det var rätt förvirrande i och med att precis allt var på afrikaans. Jag har lyckats snappa upp lite afrikaans under tiden jag varit här men det räckte inte direkt. Vi gick runt på området, såg några framträdanden, shoppade och åkte karusell. Alltså karusellerna var helt sjuka i huvudet! Första karusellen var något i stil med "tekopparna" med 1000 gånger värre. Jag har aldrig varit med om en karusell som har snurrat så mycket. Jag är inte den som mår illa efter att ha åkt karusell, men åh vad jag mådde dåligt efter den åkturen. Kan i och för sig ha berott på att vi käkat "pizza in a cone" precis innan... För övrigt en himla smart maträtt. Pizzafyllning i en strut gjord av pizzadeg. Brilliant! Men det var bara att bita ihop för vi hade köpt biljett till en annan karusell. Den karusellen skulle lätt aldrig ha blivit godkänd i Sverige! Karusellen var som en stor och rund plattform med väggar. När man gick in fick man ställa sig ut med väggen och under åkturen snurrade hela plattformen och lutades fram och tillbaka. Det gällde verkligen att hålla i sig för den enda säkerhetsgrejen var en liten sketen kedja som man spände fast framför låren. Eller ah... spände och spände. Den hängde där rätt löst. Så det var i stort sett ingenting som hindrade en från att ramla av. Totalt livsfarligt!! 

Dagen efter åkte jag och Marinique till en djurpark där vi fick en guidad tur av en tjej med smöriga skämt. När vi hade gått hela rundan hade Marinique fixat så att jag fick klappa ormar och geparder. Väldigt häftigt att få komma nära ett sådant stort djur! Vi hade med oss tre djurskötare in i buren som skulle se till att inget hände. Både jag och Marinique fick sitta där några minuter och klappa honan. När vi var klara i buren gick vi och hämtade badkläderna för vi skulle få simma med krokodiler! Helt sinnes! Det hade regnat lite under dagen vilket betyder att krokodilerna inte är i vattnet så vi fick veta att det inte skulle bli något med krokodilerna. Segt... Hade verkligen sett fram emot det. MEN Gud fixade det himla bra ändå. Jag och Marinique gick för att käka lunch och när vi kom tillbaka fick vi reda på att krokodilerna var i vattnet och att eventet skulle bli av. Gud är grym! Vi bytte om, tog på oss cyklop och fick hoppa in i en bur. Buren sänktes ner i vattnet och så lockade de fram en krokodil genom att slänga ner ett par köttslamsor nära buren. Det är så fruktansvärt häftiga djur! Och stora!! Man fattar inte riktigt hur stora de är när man ser krokodiler på håll. Vi fick möjlighet att vara bara några centimeter från krokodilen. 

På kvällen hade Marinique bokat en "sunset safari" men grejen var att det var rätt molnigt den kvällen så någon solnedgång fick vi inte se. Men det var inte hela världen, vi hade ju kommit dit för att få se djur. När vi åkte runt där fick vi se en hel del djur. Inga lejon dock. Lite synd för det hade varit gött att få se alla "big five". Ännu en anledning till att åka tillbaka till Sydafrika. Det var riktigt kallt och blåsigt den kvällen och jag höll på riktigt på att frysa ihjäl. Jag, Marinique och Kayla satt längst bak i bilen och huttrade. Det kan inte ha varit mer än 12-13 grader den kvällen. Inte trodde jag att jag skulle frysa i Sydafrika... 

Nästa dag drog vi iväg till George för att hänga på stranden. George är nog den absolut vackraste platsen jag någonsin sett. Kapstaden är fruktansvärt vacker men jag tror nog att George slår den staden. Det var berg överallt, gröna fält och en massa skog. Det var som att man hade kommit in i en saga. Det var så perfekt och så vackert! Det är inte många gånger jag upplevt det men vissa ställen är för vackra att ta kort på. Man bara vet att det inte kommer att bli lika bra på kort. Så var det med George. Jag åkte förbi och bara njöt av landskapet och det var skönt att bara få vara i det ögonblicket utan att tänka på hur jag skulle ta den bästa bilden. Jag har bevarat det väl i mitt minne och där får det stanna. Så det så. Det hade regnat hela vägen dit men precis när vi kom fram sprack det upp och det blev en perfekt dag! Tack Gud igen! Vi klättrade på klipporna ett bra tag och hade jag tagit med mig badkläderna hade jag lätt badat. Vattnet i Kapstaden var svinkallt så jag trodde att det skulle vara minst lika kallt i George. 

Marinique, jag 

Jag, Kayla och Marinique

Nästa stopp var Cango caves. Vi hängde med på en grupp som hette "adventure group" och jag var riktigt glad att vi hängde på den gruppen. När guiden berättade vad vi skulle göra blev jag så otroligt taggad! Hon visade en karta för oss och berättade om alla moment vi skulle få göra. Turen skulle ta en timme 

Turen började i "King salomons mine" som var en jättekammare! Otroligt vackert och så häftigt att få se och få höra om hur grottan hade  bildats. Efter det fick vi klättra upp för en lång trappa som ledde oss till "the tunnel of love", en passage som var 74 cm hög och som smalnade av till ett ställe som bara var 30 cm. När vi kravlat oss igenom tunneln hoppade vi ner i ett hål som var format som en kista, därav namnet "the coffin". Vi kröp igenom en himla massa andra tunnlar som ledde oss igenom "Devil's workshop" och "Devil's kitchen". Himla mysiga namn... Nästa moment var "Devils chimney", en 45 cm smal tunnel på 3.5 meter som man skulle krypa upp för. Jag har nog aldrig varit så glad över att vara så kort och smal. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle komma förbi när jag såg tunneln. Det var en kille som inte kunde komma igenom tunneln så han fick vända om. Stackare. Som tur var lyckades jag slingra mig upp för tunneln men det var allt annat än lätt.  Guideturen avslutades med "The post box", en 27 cm hög ficka som man åkte ner för. Jag vet inte hur många gånger jag sa "Hur hade de tänkt att man skulle komma förbi här?!". Men det var riktigt kul att krypa omkring och försöka klämma sig igenom de trånga gångarna. Grottan som vi kröp runt i var riktigt varm och fuktig så man var inte så väldans fräsch när vi kom ut. Ca 20 grader, fuktigt till tusen, svettiga människor som man fick trängas med. Ah ni fattar.

Sista grejen som Marinique hade planerat var att åka till en strutsfarm. Jag trodde att hon skämtade när hon sa att jag skulle få rida på en struts. Sånt gör de ju bara i Lejonkungen. Inte trodde jag att strutsarna skulle orka en fullvuxen människa! Återigen fick vi gå på en guidad tur då vi fick känna på strutsläder, se små söta strutsbäbisar och stå på strutsägg (sjukt starka skal!). Sen var det dags att hänga med strutsarna. Alltså det är något med fåglar. Speciellt strutsar. Kanske för att de är så oförutsägbara och bits. Vi blev uppmanade av guiden att ta av oss alla smycken för tydligen så gillar strutsar bling-bling. Guiden berättade att hon hade blivit av med sin näsring två gånger... IIIH! Jag var lätt mer rädd för strutsarna än vad jag var för krokodilerna i buren! Vi fick mata strutsarna och så fick vi en nackmassage av kräken också. Under nackmassagen fick vi en hink med foder som vi skulle hålla framför ansiktet. Därefter fick man stå med ryggen mot 10 strutsar som glupskt åt från hinken. Fy. Det var hemskt. Men lite roligt. Men mest läskigt. Turen avslutades med att vi fick sitta på strutsarna. Väldigt märklig känsla. Strutsen var varm och fjädrarna var väldigt mjuka och sköna så att ha en sån som transportmedel hade ju kanske varit något. Just den dagen hade det regnat så vi fick inte rida på dom. Det var något med att det var halt. Typ. Jag lyssnade inte så noga.

För att få en liten påskkänsla köpte vi ägg och gömde i trädgården. En väldigt märklig påsk men jag är så otroligt tacksam för att ha Marinique i mitt liv! Hon är som en lillasyster för mig. Så tack fina, galna och älskade Marinique för detta äventyr!

Tre-månaders-dippen

Efter min resa till Krugerparken behövde jag åka tillbaka till Bloemfontein för att skriva en tenta. Var lite bitter över den grejen för jag skulle ha kunnat haft ett mycket längre lov om det inte vore för den där tentan. Lovet var en vecka och tre dagar efter lovet var över började påsklovet. Många lärare hade varit snälla mot eleverna och inte lagt tenta där så att de kunde vara hemma mycket längre, men inte vår lärare...

Jag hade haft en grym vecka då jag hade rest runt en hel del så det var lite deprimerande att komma tillbaka till det gamla vanliga igen. Min rumskompis var inte där och jag var nästan den enda i hela min korridor som var tillbaka efter lovet. Det var kusligt tyst på internatet när jag kom dit på kvällen. I och med att jag inte hade pluggat på lovet stängde jag in mig på mitt rum och satt där hela dagarna fram till tentan. Jag trodde att jag hade koll på läget men tentan var betydligt mycket svårare än jag trodde. Det var riktigt många detaljfrågor och läraren förväntade sig att vi skulle komma ihåg citat från boken vi hade läst. Skummaste tentan jag någonsin skrivit. Jag var helt tom efter tentan. Jag var helt säker på att jag skulle kugga och jag var inte riktigt beredd på det. Det bara brast för mig när jag kom ut ur salen. Jag var ledsen för att jag förmodligen inte klarade tentan, trött i och med att jag sovit dåligt de senaste nätterna, det var dött på universitetet och jag har tänkt mycket på min familj och mina vänner hemma i Sverige som jag saknar så otroligt mycket! Allt på en gång.

Jag var mest depp över att jag saknade Sverige och alla fina människor där. Jag har varit i Sydafrika i lite drygt tre månader nu men det känns som att jag har varit här betydligt längre. Jag trivs väldigt bra här och det finns många fina människor som jag gärna hänger med, men grejen är att det inte är någon som känner mig sedan innan. Det kan vara skönt att ibland få börja om på nytt, träffa vänner som inte har en aning om vad jag gått igenom och var jag kommer ifrån, men nu har jag kommit till en punkt där det skulle vara så skönt att hänga med de som känner mig på riktigt och på djupet. Saknar min familj otroligt mycket också. Jag försöker skypa så mycket som det går men jag känner att det inte riktigt finns tid. Det är väldigt intensivt här och jag försöker att pussla ihop allt så gott det bara går. Skype i all ära men det är inte samma sak som att hänga på riktigt... Det fattas något. En dataskärm är inte tillräckligt. En anledning till varför jag tänker så mycket på familjen och mina vänner är nog för att jag vet att familjen kommer hit till mig snart. Det är inte långt kvar nu. Det ska bli så grymt roligt att få träffa dom. Det ska också bli kul att få visa dem alla fina människor jag hänger med, hur universitetet ser ut, visa dem min praktikplats och bara få visa dem hur Sydafrika fungerar. Jag kan berätta hur mycket som helst om hur jag har det här men det går nog aldrig riktigt att förstå om man inte varit här. Det är nog också en sak som får mig att känna mig lite ensam, att jag är ensam i mina upplevelser här. När jag kommer tillbaka till Sverige är det inte någon som kommer att förstå vad jag varit med om. Därför känns det extra viktigt att mamma, pappa och lillebrorsan kommer hit.

Något annat jag saknar är svensk mat. Knäckebröd. Blåbärssoppa. Daim. Lättmjölk. Grovt bröd. Keso. Saknar lugnet, skogen, att få ta promenader när man vill, att känna sig helt säker, att inte behöva vara misstänksam mot alla människor man möter, gratis och snabbt wifi, svensk vår, källsortering, att veta när bussen åker, att inte behöva plugga varje dag, ordning och reda, slippa "sydafrikanska tiden", att kunna lita på polisen, att inte behöva bry sig om sin hudfärg och en massa annat. Det är det lilla som gör det. Saknar detaljerna.

Det är två månader kvar nu och det känns väldigt dubbelt. Det är mycket jag saknar hemifrån och det känns lite som att det räcker här nu. Känns som att jag är klar med Sydafrika. Då känns två månader som en väldigt lång tid. Samtidigt är jag lite stressad över att det faktiskt bara är två månader kvar. Det är så mycket mer jag vill hinna med och så många mer människor jag vill lära känna bättre. Då känns helt plötsligt två månader väldigt kort. Ah... dubbelt som sagt. Men jag ska verkligen försöka njuta av tiden som är kvar. En sådan här upplevelse kommer inte igen. Inte på samma sätt så jag får försöka strunta i att jag saknar Sverige. Sverige kommer jag att hänga i många år framöver men jag vet inte när jag kommer till Sydafrika nästa gång. Det är la bara att köra på och njuta av tiden som är kvar. Så får det bli. Bra.

(Jag fick för övrigt reda på att jag precis klarade tentan. Heja mig!)

Äntligen lov!!!

Det har varit riktigt köttigt med plugget hela tiden jag har varit här. En väldigt stor anledning till varför jag inte har kunnat skypa med så många av er. Sen vill man hänga med alla människor här. Så det är fullt upp hela tiden. Kul att det händer saker, men man hinner aldrig riktigt få någon lugn stund. Usch… hatar det, men vi fick äntligen pusta ut när vi fick en veckas lov. Det kom precis i rätt tid. Behövde komma ifrån campus och göra något helt annat. Lovet var min chans att se lite mer av landet och jag maxade verkligen den veckan! Tanken var att jag skulle visa en massa fina bilder från lovet men min hårddisk har gått sönder och jag hade laddat upp alla bilder där. Så ni får nöja er med bilderna jag lagt upp på facebook.

Jag började lovet två dagar innan alla andra för att kunna hälsa på Allene som skulle vara i Kapstaden några dagar. Allene är en riktigt fin vän från Chicago som jag har som jag träffade i Sverige när jag gick på bibelskolan. Hon pluggade internationella relationer och bodde i samma korridor som mig. Vi har hållit kontakten sedan dess. En månad efter jag hade sagt till henne att jag skulle plugga i Sydafrika kläckte hon ur sig att hon också skulle åka till Sydafrika med hennes klass från Chicago. Helt sinnes!! Hur stor är chansen att både jag och hon är i Sydafrika samtidigt?! Inte apstor. Och chansen att hon är ledig när jag har lov är inte heller så stor. Sån grym tajming! Hennes klass skulle läsa om apartheid i Sydafrika i två veckor och sen hade hon ledigt i några dagar så vi bestämde att vi skulle träffas i Kapstaden.

Min fina vän Allene

Vi fick bo hos Mr. Och Mrs. Daniels, föräldrar till en klasskompis till Allene. Riktigt fin familj! Så himla öppna och gästvänliga! De tog verkligen hand om oss och erbjöd sig att köra runt oss i Kapstaden om vi ville det. Riktigt tacksam för att vi fick bo där. Jag och Allene ville visa vår uppskattning genom att baka kladdkaka till dem första kvällen vi var där. Vi hade inte alla ingredienser så vi tänkte att vi skulle ta en promenad till affären som låg en bit bort. Mr Daniels var inte överlycklig över att vi ville gå till affären men vi stod på oss och försäkrade honom om att vi visste vägen och förklarade att vi ville få lite frisk luft. Vi åker bil överallt så det kunde vara gött med lite omväxling. Dumt val. Vi skulle ha lyssnat på honom.

Det var riktigt skönt att ta en promenad. Man får se så mycket mer om man tar det lugnt och går omkring istället för att hela tiden sitta i en bil och köra förbi allt så snabbt. Jag hade inte sett Allene på ett år så vi hade mycket att prata om. Vi var så upptagna i samtalet och tänkte inte riktigt på var vi gick. Helt plötsligt stannade Allene upp och sa att hon inte kände igen sig längre. Vi funderade på om vi skulle vända om eller om vi skulle fortsätta en bit till för att se om det fanns någon byggnad längre fram som hon skulle känna igen. Vi bestämde oss för att fortsätta 100 meter till då vi skulle komma över ett krön. Så fort vi hade beslutat oss för att fortsätta körde en polisbil fram till oss. 

-     Hi ladies, what are you doing out here?

-      - Oh we are just on our way to the store. It´s not that far.  

-      -  Umh… there is no store here.

-      -  What? Really?!

-      -  So do you know where you are?

-      -  No…

Polismännen berättade att vi var på väg till ett av de allra farligaste områdena i Kapstaden och att det var precis bakom krönet, 100 meter bort. Vi tittade oss omkring och insåg att vi befann oss i ett väldigt fattigt område. Himla dumma turister. Polismännen hade sett direkt att jag och Allene inte var från det området. De berättade att de först hade tvekat om de skulle åka fram till oss för de tänkte att vi kanske var ute efter annat i det området... Usch... Jag fick en stor klump i magen. Det kunde ha gått riktigt illa. Jag blev på riktigt rädd när polismännen berättade var vi var på väg. Det är väldigt vanligt med våldtäkter, misshandel och rån i Sydafrika så det kunde ju ha gått hur som helst om inte polismännen hade stannat. . Jag min dumma nöt hade glömt att packa ur både kamera och passet. Tackade Gud många gånger den dagen för att han hade skickat de poliserna till oss. Jag hade inte sett alls många polisbilar den dagen men just där och då hade polisen sin runda. Galet! Vi fick hoppa in i polisbilen och så körde de oss till affären. Mr Daniels hade beskrivit vägen för oss och det hade inte verkat så svårt att hitta, men vi hade tydligen missförstått vägen. Aldrig mer promenad. Vi berättade inget för familjen. Det var nog bäst så. Allt gick som tur var bra. Vi fick våra ingredienser och kladdkakan blev en succé! När jag gick och la mig den kvällen tittade jag på min bibelapp efter dagens bibelord och fick upp ordspråksboken 2:8: ”Han vakar över de rättas vägar och skyddar sina trognas stigar”. Spot on. Gud är god! 


Dagarna i Kapstaden var helt magiska. Första dagen klättrade vi upp för Table mountain med en riktigt bra guide. Man kan bestiga berget utan guide men då tar man en mycket tråkigare väg. Vi ville ha mer action så vår guide tog oss på ett riktigt svettig äventyr. Det tråkiga var att det var dimmigt så när vi var uppe på toppen kunde vi inte se staden, men vi kom ovanför molnen så det var väldigt vackert ändå. Det var fruktansvärt kallt och blåsigt på toppen så vi åkte ner med linbanan rätt snabbt.

På kvällen körde Mr. Daniels oss till Stellenbosch. Det är ett ställe som alla har sagt at jag måste åka till i och med att det tydligen ska vara väldigt vackert där. Det är känt för sina stora och vackra vinlandskap. Jag och Allene gick runt på stan där, shoppade kollade in alla mäktiga berg som omringade staden och så gick vi runt lite på universitetet. Jag fick känslan av att Stellenbosch är ett rätt rikt och snobbigt ställe. Vita fina hus, rent och snyggt och väldigt modern klädstil. Jag har nog aldrig sett så många snygga killar på ett och samma ställe. Uj uj.... Vi avslutade dagen med ett glas vin. Känns som att vin är ett måste om man är i Stellenbosch. Jag är verkligen ingen vinmänniska. Skulle vilja tycka om det men ah… Nej. Vin är inte min grej än. Jag drack upp glaset och försökte att få det att se ut som att jag tyckte om det. Inte helt lätt. Köpte en glass efteråt för att få bort smaken... 

Andra dagen åkte vi till centrum i Kapstaden för att göra lite mer sightseeing. Vi shoppade på ”the green market” där man kan köpa afrikanskt krimskrams, hängde på stranden och åkte lite senare på kvällen till Haut Bay där vi matade sälar och åt färsk fisk från hamnen. Perfekt dag och perfekt väder! Kapstaden levererade 100 %.
 

Jag hade en dag kvar i Kapstaden när Allene åkte hem till Chicago igen så jag hängde med Ivan, en kompis från universitetet som var hemma i Kapstaden under lovet. Han visade några fler guldkorn i Kapstaden och vi hade så himla roligt! Bästa stället var lätt Blou berg strand. Klarblå himmel, kritvit strand, säkert 30 kite surfare i havet och en perfekt vy över Table mountain.

Andra delen av lovet åkte jag med Marinique till Krugerparken. Det var en väldigt spontan resa. En familj som Marinique kände väldigt väl hade planerat att de skulle campa vid Krugerparken och frågade om vi ville haka på. Lätt!! Himla bra tajming igen! Det bara löser sig så bra hela tiden.

Marinique, Kobes, Syntha, Dannika och Sianda

Sydafrika är ett väldigt coolt land för det är så många olika klimat i landet. Kapstaden är blåsigt och bergigt, Bloemfontein är platt och torrt och nationalparkerna i östra Sydafrika har mycket skog och är fruktansvärt varmt. När vi kom fram till Marloth park där vi skulle övernatta var det 40 grader. I 40 graders tryckande värme skulle vi försöka slå upp tälten. Jag lovar, jag har aldrig någonsin svettats så mycket i hela mitt liv. Det var helt sinnessjukt varmt!

Marloth park är en nationalpark som ligger precis intill Krugerparken. Det är bara ett stängsel som skiljer parkerna åt. Och det bästa med den campingen vi bodde på var att campingen låg precis intill en av de största vattendragen i Krugerparken. Vatten innebär djur så redan första dagen fick vi se krokodiler, flodhästar, bufflar, vattenbockar, antiloperoch apor. Andra dagen gick vi upp tidigt för att åka in i Krugerparken med bilen. Tydligen är det bara att åka in i parken utan någon guide eller så. Vi fick se så många vackra djur och vi prickade in 4 av ”the big five”. Lejonen gömde sig himla bra den dagen. Men jag var väldigt nöjd ändå. Vi kom väldigt nära många djur så det var riktigt häftigt. Det gick även runt en hel del djur på campingområdet i Marloth park. Lite nu och då gick det omkring gnuer, giraffer och zebror några meter från vårt tält.

Älskar verkligen campinglivet, men den lilla detaljen som förstör allt är min himla töntiga fobi för spindlar och andra småkryp. Nationalparker är inte det bästa stället att vara på om man vill undvika småkryp. Det gick rätt bra under dagarna, men toalettbesöken innan jag skulle gå och lägga mig var nog det värsta jag varit med om på länge.

En av de mindre spindlarna...

• Problem nummer 1: Kackerlackorna. Vägen till toan kryllade av kackerlackor och det var så fruktansvärt äckligt att trampa på de där kräken så jag och Marinique sprang så fort vi kunde till badrummet från tälten.

• Problem nummer 2: Spindlarna. När vi väl kom in i badrummet tittade vi oss noga omkring efter spindlarna. Vi hittade 9 spindlar. De vi såg i alla fall… 9 äckliga stora spindlar. Jag har inte sett stora spindlar på många år så jag hoppades på att min fobi kanske hade minskat en aning. Men nejdå. Inte alls. Det var längesen jag var så rädd. Gåshud över hela kroppen och jag hoppade till så fort något rörde vid mig. Inte ett av mina stoltaste ögonblick i mitt liv. Det blev inte heller bättre när jag fick veta att de gillade att hoppa runt.

• Problem nummer 3: Att välja rätt toalett. Det fanns tre toaletter i badrummet. Dörr nummer 1: Två hoppande spindlar och en ospolad toalett. Dörr nummer 2: En hoppande spindel och en vanlig, men större spindel. Dörr nummer 3: Fyra hoppande spindlar

Jag har nog aldrig tagit så lång tid på mig att välja toalett. Usch… Det tog ett bra tag innan jag tog mod till mig att gå in i dörr nummer 2. Himla kräk alltså. En dag ska jag komma över fobin. En dag… Förutom spindlarna var det ett fantastiskt lov!