5 månader har gått så snabbt. Nu är det bara två dagar kvar sen är jag hemma. Det känns som att det var så längesen som jag satt på flygplanet på väg till Sydafrika. Jag måste erkänna att jag var rätt nervös och rädd. Åka till ett land långt från tryggheten hemma, bort från min familj, mina vänner, till en stad som jag inte kunde uttala namnet på, till en helt ny kultur, nytt skolsystem. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig när jag kom hit men det blev SÅ mycket bättre än jag någonsin hade önskat. Jag klarade det. Jag har gjort så otroligt många saker, sett så många platser och träffat så många fina människor. De här 5 månaderna har lätt varit mitt mest intensiva halvår någonsin. Jag lovar. Jag är en väldigt aktiv människa annars och har väldigt mycket för mig hela tiden, men jämfört med detta har min vardag i Sverige varit rätt lugn. Det är galet vad många grejer man kan få vara med om på bara ett halvår och vad mycket man kan växa som människa. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket om mig själv, om min tro, om olika kulturer och den här resan har fått mig att se Sverige på ett helt annat sätt. Jag är så grymt glad över att min lärare övertalade mig att åka hit. Det hade jag aldrig trott att jag skulle göra. Det fanns inte, men det blev bara så rätt. Det är så svårt att summera min tid här. Det går inte riktigt. Ett äventyr har det varit helt klart och jag skulle aldrig byta bort den här upplevelsen.
Tre dagar kvar sen är hela den här resan över. Det har varit ett fantastiskt äventyr men nu är det dags att åka hem. Jag saknar Sverige så mycket!! Hemma i gröna och fina Värmland. Juni i Sverige är grönska, blommor och ljusare dagar. Här i Sydafrika är det brunt, torrt och kallt. Löven börjar falla av nu vilket känns grymt konstigt och dagarna blir bara kortare och kortare. Inte riktigt juni som jag är van vid.
Det känns konstigt att lämna allt detta och säga hejdå till alla människor, men det känns okej. Det är dags nu. Hejdå du stora, vackra, glada, dansande, sjungande land. Jag kommer att sakna dig. Men vi ses nog snart igen. Det lovar jag.
Sverige, vi ses på tisdag kl 12.20 i Landvetter. Yaay :D
Safari
söndag 7 juni 2015
tisdag 12 maj 2015
En vecka. 74 våldtäkter. Inte. Okej.
Gång på gång har mina vänner sagt hur farligt det är i Sydafrika men jag har nog inte riktigt fattat hur illa det faktiskt är. Än så länge har jag inte sett något eller varit med om något som tur är. Jag tycker att det är svårt att förstå. Jag har bott i lilla Västra Ämtervik i större delen av mitt liv och det är en väldigt skyddad plats. Alla känner alla och jag har aldrig känt mig otrygg eller rädd. Av den anledningen har jag kunnat tro gott om människorna jag mött på gatan. Jag tror det tänket har följt mig vidare i livet och det är både på gott och ont. Här i Sydafrika är det så annorlunda. Här är det på riktigt farligt att ta en promenad ensam i många områden. Här måste man gå i en större grupp om man ska gå och handla på kvällen eller ta bil dit även om det bara är några hundra meter. Jag kanske har tänjt lite på gränserna när det gäller de grejerna... Men som tur är har det gått bra. Jag tror verkligen jag har haft änglavakt så många gånger för det ska egentligen inte ha gått så bra som det har gjort för mig. Jag har åkt minibuss måååånga gånger och även gått i stan från bussarna till praktiken (ca 5 minuters gångväg) själv både dag tid och på kvällarna när det varit mörkt.
På torsdagar är jag på Kidz Care Trust där jag hänger med ungdomarna som lever på gatan. Deras center är på polisstationen i Bloemfontein så Shaun som är boss över organisationen är tjenis med många poliser. En dag stod det en polisman och snackade med Shaun så jag gick dit och hängde med dem ett tag. Riktigt skön polis! Han berättade hur det var att jobba som polis i Sydafrika och berättade en massa historier han hade varit med om under sina 15 år som polis. Vi började snacka om farliga områden i Bloemfontein och så frågade han mig om jag någonsin hade varit i Heidedal. När jag svarade nej på den frågan frågade han om jag ville hänga med dit. Han skulle ändå hämta något papper på polishuset där. Klart att jag ville med dit, så jag hoppade med i bilen och drog iväg. (Shaun hade känt den polisen länge och sa att det var lugnt att jag åkte med honom).
Det var ett riktigt risigt område. Stackars människor som lever där. Det hugger alltid tag i mig när jag ser människorna som lever så fattigt. Jag har sett det många gånger här i Sydafrika, men jag har aldrig någonsin vant mig vid den synen. Farligt om jag skulle göra det. Usch. Polisen som hette Kees berättade att om han skulle släppa av mig här ensam skulle jag lätt bli våldtagen. Fy det bara rös i mig... Under bilturen passade jag på att fråga om hur det var att jobba som polis. Han berättade att det var riktigt svårt. Han gillade inte riktigt jobbet. Många gånger har de blivit lovade att bli befordrade, att få bättre lön, bättre allting men inget händer. Droger är ett så stort problem i Sydafrika så jag frågade hur polisen arbetar med det. Kees sa att de inte gör något speciellt. Det är så utbrett och svårt att få stopp på. Han berättade också att en stor anledning till varför de inte gör något åt det är för att väldigt många poliser också använder droger... Stressigt och tungt jobb och då tar man till droger. Dumt. Dumt. DUMT! Han berättade också att polisen inte blir tillräckligt respekterade i landet. Många struntar helt och hållet i polisen och tror att de kan göra vad som helst med dem. För att visa att polisen har makt och att de faktiskt borde respekteras misshandlar de många brottslingar för att få tillbaka respekten. Jag frågade om han inte skulle förlora jobbet om han använde övervåld. Men han svarade bara nej på den frågan och sa att det är det enda som kan göra att invånarna respekterar polisen igen. Okej... visst. Eller inte.
Hela systemet är kaos här! En viktig kärna i länder är att polisen och säkerheten fungerar, att det går att lita på det. Men här är det bara kaos. På riktigt. Många poliser tar emot mutor och använder droger. De klagar på att invånarna i landet inte litar på polisen och respekterar dem inte så då misshandlar polisen de kriminella för att få tillbaka respekten. Det är så sjukt. Så korkat. Bara en enda stor ond cirkel. Grejen är att det är så svårt att ändra på den mentaliteten. Hur ska man kunna göra det? Det kommer ta mååååånga år för att få rätt på systemet. På den fronten är ju Sverige ett fantastiskt land. Det går på riktigt att lita på polisen, de gör sitt jobb och ser till att det är ordning och reda. Himla Sydafrika. Jag blir bara så matt när jag hela tiden får höra hur grymt komplext allt är. Ingenting är ett quick-fix här. Allt är intrasslat i varandra. Och det gäller inte bara polisen utan många andra saker här i landet.
Vi kom tillslut till polishuset och där följde jag med Kees in på ett stort kontor där det satt en massa människor som jobbade med brottsutredningar. De förklarade hur de jobbade där och berättade att de mestadels försöker nysta ut vilka som varje brottsling tillhör. Här är en bild på en kille som gjort fruktansvärt många brott. De har kunnat spåra honom till en massa olika gäng så han var troligtvis bossen för många kriminella gäng. Han satt i häktet nu och skulle förhöras i domstol. De skulle då använda det där pappret i domstolen för att visa att han var inblandad i många andra gäng. De hoppades bara på att de hade nog med bevis för att fälla honom.
Jag pratade lite mer med en kvinna på kontoret och innan jag gick gav hon mig statistik över hur illa det faktiskt är i Sydafrika. Pappret hon gav mig var antalet brott bara i provinsen Free State under en månads tid som blivit anmälda. Jag fick en stor klump i magen när jag tittade på pappret. Det är riktigt riktigt RIKTIGT illa i Sydafrika. På bara en vecka i Free State rapporterades 74 våldtäkter, 15 mord på vuxna, 3 mördade människor under 18 år, 11 mordförsök, 2 kidnappningar... ja ni kan ju bara se själva. (det kanske syns lite dåligt...) Det bara fortsätter och det här är de brott som blivit anmälda. Inte. Okej. Tänk då på hur många fler brott det är som inte blir anmälda... I Free State bor det 2.7 miljoner invånare. Kom då ihåg att det bor ca 53 miljoner i hela landet. Skrämmande. Det är helt sjukt!!!!
Jag hatar att inte kunna känna friheten! Jag vill kunna gå som jag vill, prata med vilka jag vill och vill själv kunna utforska ställen jag aldrig varit på. Det går inte nu. Jag är vit och tjej vilket gör hela grejen ännu värre. Vit = rik. Inte bra. Nu vet jag hur illa det är i Sydafrika och det har gjort att jag blir ännu lite mer på min vakt.
 |
| Kees till höger |
Det var ett riktigt risigt område. Stackars människor som lever där. Det hugger alltid tag i mig när jag ser människorna som lever så fattigt. Jag har sett det många gånger här i Sydafrika, men jag har aldrig någonsin vant mig vid den synen. Farligt om jag skulle göra det. Usch. Polisen som hette Kees berättade att om han skulle släppa av mig här ensam skulle jag lätt bli våldtagen. Fy det bara rös i mig... Under bilturen passade jag på att fråga om hur det var att jobba som polis. Han berättade att det var riktigt svårt. Han gillade inte riktigt jobbet. Många gånger har de blivit lovade att bli befordrade, att få bättre lön, bättre allting men inget händer. Droger är ett så stort problem i Sydafrika så jag frågade hur polisen arbetar med det. Kees sa att de inte gör något speciellt. Det är så utbrett och svårt att få stopp på. Han berättade också att en stor anledning till varför de inte gör något åt det är för att väldigt många poliser också använder droger... Stressigt och tungt jobb och då tar man till droger. Dumt. Dumt. DUMT! Han berättade också att polisen inte blir tillräckligt respekterade i landet. Många struntar helt och hållet i polisen och tror att de kan göra vad som helst med dem. För att visa att polisen har makt och att de faktiskt borde respekteras misshandlar de många brottslingar för att få tillbaka respekten. Jag frågade om han inte skulle förlora jobbet om han använde övervåld. Men han svarade bara nej på den frågan och sa att det är det enda som kan göra att invånarna respekterar polisen igen. Okej... visst. Eller inte.
Hela systemet är kaos här! En viktig kärna i länder är att polisen och säkerheten fungerar, att det går att lita på det. Men här är det bara kaos. På riktigt. Många poliser tar emot mutor och använder droger. De klagar på att invånarna i landet inte litar på polisen och respekterar dem inte så då misshandlar polisen de kriminella för att få tillbaka respekten. Det är så sjukt. Så korkat. Bara en enda stor ond cirkel. Grejen är att det är så svårt att ändra på den mentaliteten. Hur ska man kunna göra det? Det kommer ta mååååånga år för att få rätt på systemet. På den fronten är ju Sverige ett fantastiskt land. Det går på riktigt att lita på polisen, de gör sitt jobb och ser till att det är ordning och reda. Himla Sydafrika. Jag blir bara så matt när jag hela tiden får höra hur grymt komplext allt är. Ingenting är ett quick-fix här. Allt är intrasslat i varandra. Och det gäller inte bara polisen utan många andra saker här i landet.
Vi kom tillslut till polishuset och där följde jag med Kees in på ett stort kontor där det satt en massa människor som jobbade med brottsutredningar. De förklarade hur de jobbade där och berättade att de mestadels försöker nysta ut vilka som varje brottsling tillhör. Här är en bild på en kille som gjort fruktansvärt många brott. De har kunnat spåra honom till en massa olika gäng så han var troligtvis bossen för många kriminella gäng. Han satt i häktet nu och skulle förhöras i domstol. De skulle då använda det där pappret i domstolen för att visa att han var inblandad i många andra gäng. De hoppades bara på att de hade nog med bevis för att fälla honom.
 |
fredag 8 maj 2015
Outreach i Lesotho
Sista helgen jag hade med familjen åkte vi med min bönegrupp till Lesotho då vi skulle på en outreach i en liten by. Vi var 12 stycken som drog iväg i fredags och hela resan gick bra fram tills vi kom till gränsen i Ficksburg. Alla i gruppen hade vanliga pass utom en kille som bara hade ett provisoriskt pass i pappersform i och med att hans pass hade blivit stulet ett par månader innan resan. Han hade suttit i timmar för att fixa fram det där passet och de hade försäkrat honom om att han skulle få komma in i landet utan problem. Men... så klart att det inte ska vara så enkelt. Han kom ut ur Sydafrika utan problem men när han visade upp passet för att komma in i Lesotho vinkade en bitter vakt in honom till kontoret. Där fick han sitta ett bra tag och förklara varför han hade ett provisoriskt pass, vad han skulle göra i landet och försöka få henne att förstå att det var ett giltigt pass. Men hon bara skakade på huvudet och ville inte alls lyssna på honom och sa att hon vägrade släppa in honom. Så hennes förslag var att vi skulle lämna honom på stationen under helgen och hämta honom på söndagen när vi skulle hem. Lätt inte! Så himla dumt. Hon babblade på om att de precis hade infört en lag om att provisoriska pass inte gällde i Lesotho längre. Visst. Eller hur. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka hur vi kunde lösa situationen på ett vettigt sätt sa hon plötsligt: "Okej... hur mycket har ni på er?". Mutor. Jag hatar mutor. Det bara förstör hela det Sydafrikanska systemet. Det händer så otroligt ofta att de so har makt utnyttjar den till fullo och får en massa egna pengar i fickan. Det gör ju bara att det inte går att lita på någon. Så korrupt. Baah...!!! Vi frågade hur mycket hon ville ha och hon gick med på 60 rand. Trodde absolut hon skulle vilja ha mer, men vi gav henne pengarna och kunde åka vidare.
Vi åkte igenom staden Maputsoe och kom ut på landsbygden. Helt plötsligt svängde vi av på en grusväg som ledde oss ut i ingenstans. Det var riktigt skumpigt. Stackars bilar. Vi åkte ett bra tag och kom snart till vår by där vi skulle övernatta. Människorna som bodde där red på åsnor, bodde i runda lerhyddor med grästak, bar hinkarna på huvudet och levde ett väldigt enkelt liv. Alla var så fruktansvärt trevliga och glada när vi gled in där i deras by med våra bilar, vinkade glatt och skrek "Dumela!!" (Hej på sutu). I Lesotho har man aldrig haft problemet med svarta och vita som i Sydafrika och det märktes rätt tydligt. I Sydafrika har jag många gånger upplevt ett annat bemötande, men här var det något annat. Sen kan det säkert också ha att göra med att det inte brukar komma folk på besök i byn. Pratade med två tjejer i byn där och de sa att de älskar de vita turisterna för de är så vänliga och kommer med saker till dem. Klart att det blir glad och trevlig stämning då.
Jag har saknat campinglivet så mycket och nu äntligen skulle vi få bo i tält i två nätter. Det kan nog vara bland det bästa som finns! Jag känner mig så mycket närmare Gud på något sätt när jag är i naturen också. Att få sitta runt elden och prata om allt och ingenting, lyssna på alla märkliga ljud, titta på stjärnhimlen (som är så grymt mycket bättre än i stan), laga mat över öppen eld, lukta rök, inte duscha. Fantastiskt! I byn hörde man många gånger trummor som folk spelade på, människor som skrattade och så såg man hur en familj efter en gjorde upp eldar allt eftersom mörkret föll över byn. Det var magiskt. Tänkte på livet i stan och hur annorlunda det är. Allt är så stressigt och hektiskt många gånger. Det känns inte som att man har tid till något, men här i Lesotho var det annorlunda. Ingen stress. Det fanns ingen teckning på våra mobiler så det fanns inget som kunde störa en. Dagarna kändes så långa och det var så skönt. Vi vaknade på morgnarna av tuppen som gled omkring utanför tälten som gal kl 4,5,6 och 7 på morgonen. Många gånger jag ville skjuta den tuppen... men det var rätt skönt att vakna tidigt. Fantastiska soluppgångar och så var det skönt att ta en morgonpromenad i byn. Kl 6 var det helt kolsvart så då satt vi runt elden och hängde. Jag var rätt opepp på att åka tillbaka till Bloemfontein. Jag ville så gärna stanna där ett bra tag till.
Vårt fokus på den här outreachen var att leka med barnen i byn, få dem att känna sig älskade, sedda och så ville vi också skicka med ett drama som handlade om Gud. Det blev så otroligt lyckat! Barn precis överallt. SÅ SÖTA!! Jag tror att det var ca 100 barn som kom till fotbollsplanen och ville leka med oss. Intersport hade sponsrat med västar, fotbollar och vattenflaskor så vi delade in barnen i en massa lag och spelade fotboll ett bra tag. Barnen visade oss några av deras lekar och så visade vi dem "ett två tre röda lyktan", klappramsor och rörelsesånger. Det roligaste var nog när jag skulle ta kort på barnen. Många har säkert aldrig sett en kamera och alla var så sjukt fascinerade över min systemkamera. När jag tog upp min kamera ur väskan blev jag direkt omringad av en massa barn som ville titta på den. De samlades i en hög så att jag kunde ta kort på dem och så fort jag skulle se på skärmen hur bilden blev rusade alla barnen till mig. De drog och slet i kameran för att kunna se hur bilden blev. Jag försökte göra en ring så att alla kunde se, men det slutade bara med att jag satt på backen med 30 barn hängandes över mig. Alla ville att jag skulle ta kort på dem och allra helst ville de att jag skulle ta kort på bara dem. Rätt som det var formade barnen ett långt led och sa att jag skulle ta enskilda kort på dem. Så där satt jag och knäppte bra många bilder på alla barnen. Det blev en riktigt fin stund för barnen som jag tog kort på sken verkligen upp när de fick se bilden jag tagit på dem. Många stod länge och ville titta på bilden. De var tysta, pekade på bilden och bara log. Jag funderade på om de någonsin sett sig själva så på riktigt. Inte helt säkert att de hade speglar hemma hos sig...
När vi hade lekt klart gick vi tillbaka till våra tält och försökte vila upp oss efter en hel dag i solen med alla energiska barn. Jag behövde plugga en stund så jag satte mig utanför tältet och började läsa. Efter ca 5 minuter såg jag en hög med barn som försiktigt smög runt en bit från våra tält. Sakta men säkert kom de allt närmare. När jag tittade upp första gången såg jag att två av de minsta barnen hade kommit och satt sig bredvid mig. Andra gången jag kikade upp från böckerna var det en liten kille som ville sitta i mitt knä. Det gjorde inte så mycket att de satt runt mig när jag pluggade, de var tysta och lugna så det gick bra. Efter några minuter såg jag i ögonvrån hur resten av gruppen också vågade sig ännu närmare och de bildade en stor ring runtomkring mig. Haha alltså det var så sjukt märkligt. Så fort jag skrev anteckningar i boken pekade de och skrattade. Jag insåg att det inte skulle gå att plugga med tre barn i knät och 15 andra barn hängandes över mig så vi lekte vidare och hade det hur gött som helst. Tråkigt att plugga i alla fall.
Dagen efter åkte vi till en annan by där vi välkomnades av prinsessan i byn. Väldigt cool tjej! (den unga tjejen på bild). De äldre kvinnorna i byn hade fixat en välkomstmiddag till oss. Så otroligt fint av dem! De hade satt på sig traditionella kläder och bunkrat upp med stora hinkar med mat som vi fick prova. Rostade majskorn, någon olivsoppa, en röra av en massa bönor och pumpa. Så fantastiskt gästvänliga! För övrigt så ÄLSKAR jag de äldre kvinnorna! När de skulle hälsa på oss skrek de och tjoade. Alla volontärer fick ett Lesotho-namn när vi satt och åt. Kvinnorna gav mig namnet Kentabiseng som betyder "glädje".
Riktigt fina dagar där i Lesotho. Efter den resan var det så många tankar som snurrade. Jag tänkte på hur vi i Sverige ses som så rika men att vi har så många problem. Men vem är rik egentligen? De här människorna har ingenting men de har ett så rikt liv på ett annat sätt. Det var så mycket glädje, skratt, sån gästfrihet. Alla barnen hängde med varandra och såg efter varandra. De levde verkligen av naturen och de såg ut att må väldigt bra trots fattigdomen. Det var inte på samma sätt som i townshipen i Bloemfontein där många människor har det riktigt hemskt och lever under fruktansvärda förhållanden. Här i Lesotho var de mer fria, de kunde odla, föda upp boskap som gav dem mat, de hade rent vatten och enkla men väldigt fina hus att bo i. Så det var intressant att se den delen av fattigdom med. Riktigt glad att jag fick vara med och se en helt annan del av Afrika.
Vi åkte igenom staden Maputsoe och kom ut på landsbygden. Helt plötsligt svängde vi av på en grusväg som ledde oss ut i ingenstans. Det var riktigt skumpigt. Stackars bilar. Vi åkte ett bra tag och kom snart till vår by där vi skulle övernatta. Människorna som bodde där red på åsnor, bodde i runda lerhyddor med grästak, bar hinkarna på huvudet och levde ett väldigt enkelt liv. Alla var så fruktansvärt trevliga och glada när vi gled in där i deras by med våra bilar, vinkade glatt och skrek "Dumela!!" (Hej på sutu). I Lesotho har man aldrig haft problemet med svarta och vita som i Sydafrika och det märktes rätt tydligt. I Sydafrika har jag många gånger upplevt ett annat bemötande, men här var det något annat. Sen kan det säkert också ha att göra med att det inte brukar komma folk på besök i byn. Pratade med två tjejer i byn där och de sa att de älskar de vita turisterna för de är så vänliga och kommer med saker till dem. Klart att det blir glad och trevlig stämning då.
Vårt fokus på den här outreachen var att leka med barnen i byn, få dem att känna sig älskade, sedda och så ville vi också skicka med ett drama som handlade om Gud. Det blev så otroligt lyckat! Barn precis överallt. SÅ SÖTA!! Jag tror att det var ca 100 barn som kom till fotbollsplanen och ville leka med oss. Intersport hade sponsrat med västar, fotbollar och vattenflaskor så vi delade in barnen i en massa lag och spelade fotboll ett bra tag. Barnen visade oss några av deras lekar och så visade vi dem "ett två tre röda lyktan", klappramsor och rörelsesånger. Det roligaste var nog när jag skulle ta kort på barnen. Många har säkert aldrig sett en kamera och alla var så sjukt fascinerade över min systemkamera. När jag tog upp min kamera ur väskan blev jag direkt omringad av en massa barn som ville titta på den. De samlades i en hög så att jag kunde ta kort på dem och så fort jag skulle se på skärmen hur bilden blev rusade alla barnen till mig. De drog och slet i kameran för att kunna se hur bilden blev. Jag försökte göra en ring så att alla kunde se, men det slutade bara med att jag satt på backen med 30 barn hängandes över mig. Alla ville att jag skulle ta kort på dem och allra helst ville de att jag skulle ta kort på bara dem. Rätt som det var formade barnen ett långt led och sa att jag skulle ta enskilda kort på dem. Så där satt jag och knäppte bra många bilder på alla barnen. Det blev en riktigt fin stund för barnen som jag tog kort på sken verkligen upp när de fick se bilden jag tagit på dem. Många stod länge och ville titta på bilden. De var tysta, pekade på bilden och bara log. Jag funderade på om de någonsin sett sig själva så på riktigt. Inte helt säkert att de hade speglar hemma hos sig...
När vi hade lekt klart gick vi tillbaka till våra tält och försökte vila upp oss efter en hel dag i solen med alla energiska barn. Jag behövde plugga en stund så jag satte mig utanför tältet och började läsa. Efter ca 5 minuter såg jag en hög med barn som försiktigt smög runt en bit från våra tält. Sakta men säkert kom de allt närmare. När jag tittade upp första gången såg jag att två av de minsta barnen hade kommit och satt sig bredvid mig. Andra gången jag kikade upp från böckerna var det en liten kille som ville sitta i mitt knä. Det gjorde inte så mycket att de satt runt mig när jag pluggade, de var tysta och lugna så det gick bra. Efter några minuter såg jag i ögonvrån hur resten av gruppen också vågade sig ännu närmare och de bildade en stor ring runtomkring mig. Haha alltså det var så sjukt märkligt. Så fort jag skrev anteckningar i boken pekade de och skrattade. Jag insåg att det inte skulle gå att plugga med tre barn i knät och 15 andra barn hängandes över mig så vi lekte vidare och hade det hur gött som helst. Tråkigt att plugga i alla fall.
Dagen efter åkte vi till en annan by där vi välkomnades av prinsessan i byn. Väldigt cool tjej! (den unga tjejen på bild). De äldre kvinnorna i byn hade fixat en välkomstmiddag till oss. Så otroligt fint av dem! De hade satt på sig traditionella kläder och bunkrat upp med stora hinkar med mat som vi fick prova. Rostade majskorn, någon olivsoppa, en röra av en massa bönor och pumpa. Så fantastiskt gästvänliga! För övrigt så ÄLSKAR jag de äldre kvinnorna! När de skulle hälsa på oss skrek de och tjoade. Alla volontärer fick ett Lesotho-namn när vi satt och åt. Kvinnorna gav mig namnet Kentabiseng som betyder "glädje".
tisdag 5 maj 2015
4 veckor kvar
Det är så många olika tankar nu. Jag börjar inse att det snart är dags att lämna Sydafrika. Det är bara 4 veckor kvar nu. Känns väldigt blandat. Jag saknar Sverige så otroligt mycket nu! Igår åkte familjen tillbaka till Sverige och jag var så avundsjuk för att de skulle lämna Sydafrika och inte jag. Det var rätt tungt att säga hejdå. Vi har upplevt så många häftiga saker och jag är så glad över att de fick se så många delar av Sydafrika. I början sov de i enkla hyddor mitt ute i ingenstans och fick åka på safari. Efter det mötte de upp mig i Kapstaden där de fick den mer turistiga delen. Resan fortsatte sedan till Bloemfontein där de fick se hur ett universitet kan se ut och sista delen på resan var i Lesotho då de fick uppleva den mer fattiga sidan av landet. Många olika resor i en. Jag är så otroligt glad att de kunde ha möjlighet att komma till Sydafrika. Det kändes väldigt viktigt för mig för här är jag ensam i alla mina upplevelser. Jag har ingen annan att dela mina upplevelser med. Det tror jag kan vara en jobbig grej när jag sen kommer hem. Jag kan berätta en massa historier om alla äventyr jag varit med om och visa bilder men det är inte någon som helt och fullt kan förstå hur det är här. Lukter, smaker, känslor. Det blir inte riktigt på samma sätt. För att bättre förstå hur jag har haft det här måste man nog ha varit här i landet. Just därför känns det extra viktigt att någon mer har kunnat uppleva en liten del av Sydafrika i alla fall. Min familj vet nu hur det set ut här på universitetet, de har träffat många av mina vänner och fått uppleva många platser som jag varit på.
Jag passade på att skicka med familjen en hel del saker som jag inte kommer att använda under tiden jag är kvar här och det kändes också väldigt konstigt. Det börjar bli mer och mer konkret nu på ett sätt att jag kommer lämna snart. 4 veckor är ju en rätt lång tid och det kommer finnas en massa tid att uppleva ännu fler grejer men samtidigt kommer det gå supersnabbt.
Ni ska veta att jag saknar er så sjukt mycket i Sverige. Jag mår väldigt bra här och trivs fortfarande fantastiskt bra, men det skulle också vara skönt att få komma hem. Jag tror att det som är mest påfrestande är plugget. De här sista veckorna kommer att vara riktigt köttiga. Jag har tre "final exams" som är en tenta på allt vi har lärt oss i kursen. Den tentan står också för 60 % av kursen så det gäller verkligen att man klarar den. Jag är rätt nervös inför de tentorna... Så be gärna för det är ni bussiga.
Det är många olika tankar och jag är lite rörig i huvudet nu men överlag mår jag väldigt bra.
Jag passade på att skicka med familjen en hel del saker som jag inte kommer att använda under tiden jag är kvar här och det kändes också väldigt konstigt. Det börjar bli mer och mer konkret nu på ett sätt att jag kommer lämna snart. 4 veckor är ju en rätt lång tid och det kommer finnas en massa tid att uppleva ännu fler grejer men samtidigt kommer det gå supersnabbt.
Ni ska veta att jag saknar er så sjukt mycket i Sverige. Jag mår väldigt bra här och trivs fortfarande fantastiskt bra, men det skulle också vara skönt att få komma hem. Jag tror att det som är mest påfrestande är plugget. De här sista veckorna kommer att vara riktigt köttiga. Jag har tre "final exams" som är en tenta på allt vi har lärt oss i kursen. Den tentan står också för 60 % av kursen så det gäller verkligen att man klarar den. Jag är rätt nervös inför de tentorna... Så be gärna för det är ni bussiga.
Det är många olika tankar och jag är lite rörig i huvudet nu men överlag mår jag väldigt bra.
Tjejen som bryter alla normer
Det är ju lite lurigt att komma till ett helt nytt land och försöka anpassa sig efter allt som är. Man ska klä sig på ett visst sätt, äta annan mat, hälsa på folk, göra vissa saker, undvika andra saker... Det var rätt förvirrande i början men nu när jag varit här i två månader känner jag att jag har koll på läget och jag har nog anpassat mig rätt bra. MEN.... det finns vissa saker jag absolut inte vill anpassa mig efter, även om jag kanske borde det. Ah jag vet inte...
I Sverige har jag aldrig direkt tänkt på min hudfärg. Jag är vit, men i Sverige har inte det varit någon stor grej direkt. Men här i Sydafrika är det annorlunda. Jag har aldrig varit så medveten om min hudfärg som jag är här. Det är en väldigt märklig känsla.
Innan jag kom till Sydafrika frågade jag några sydafrikanska vänner om hur läget var där. De sa att det inte alls var så uppdelat och att det mest var de äldre som fortfarande var kvar i tänket. Men oj oj... det är betydligt mer uppdelat mellan vita och svarta än jag trodde. Jag hade ingen aning om att uppdelningen skulle vara så tydlig men tråkigt nog både hör jag och ser skillnaderna varje dag.
När man fyller i olika formulär får man ibland fylla i om man är vit, svart, färgad eller asiat. Det är den indelningen man gör här. I Sverige är det ju snudden på rasism om man pratar om "vita" och "svarta", men här är det ingen stor grej. På universitetet är det väldigt uppdelat. Här hänger svarta med svarta och vita med vita. Tyvärr är det så. Överallt. Människor som går omkring på området, ställen där de svarta ofta hänger, i klassrummet och på stan. Väldigt tydligt. Det är faktiskt inte ofta man ser att vita hänger med svarta. Det är klart att man hänger med varandra, men det är betydligt mindre än jag trodde. Men samtidigt fattar jag också grejen för här i Sydafrika är det så många olika kulturer och språk som krockar. Med 11 officiella språk blir det lurigt med kommunikationen, även om alla har engelska som sitt andra eller tredje språk. I de olika kulturerna har man olika attityder och beteenden vilket gör att man kanske drar sig till sina egna. Det är lite luddigt och jag funderar en del på det.
När vi kommit in på samtalsämnen om relationer har jag nästan bara hört folk som sagt att de inte skulle kunna tänka sig att haka ihop med någon med en annan färg på huden. Det är lite skumt... Jag vet om några som det inte spelar någon roll för, men allra mest är attityden sådan. När vi skulle ha alla-hjärtans-dag-dans på internatet fick de som ville ta med en date dit. I stort sett alla hade fixat någon så jag ville ju inte vara den som gick dit ensam. Så jag frågade en av mina vänner, Tumelo som är svart, om han ville gå med mig. När jag berättade för de andra tjejerna vem jag skulle ta med mig rynkade de lite på näsan och sa: "Ehm... okej. Han är svart eller?". Tydligen gör man inte så. De berättade att det är status för en svart kille att gå ut med en vit tjej men inte tvärt om. Jag struntade helt och fullt i det. Himla status. Det är riktigt synd att det är den attityden. Jag körde på ändå. Aldrig att det skulle bry mig om det.
Nere i centrum är det väldigt få gånger som jag har sett en vit gå omkring på gatan. Jag kan nog räkna på en hand hur många gånger jag har sett en vit människa där under de här fem månaderna. De vita åker runt i bilarna och gillar inte att gå omkring på gatan. Jag ser också skillnad i jobben. De svarta har låginkomstjobben medan de vita har de bättre betalda jobben. Inte helt konstigt varför det är så. Det blir så tydligt när man är här och lever i det. Hur man behandlar varandra är också något som jag fått uppleva på nära håll. Första veckan jag kom hit träffade jag en familj som tog med mig till ett zoo här i stan. När man parkerar bilen är det oftast någon som vaktar bilen åt en och så ska man ge en slant till den personen som tack. Vid den parkeringen var det en svart man som vaktade vår bil. Pappan i familjen gav då honom 5 rand. Vi åkte vidare till en restaurang där det var en vit man som vaktade vår bil. Pappan gav då parkeringsvakten 25 rand och sa sedan "oj... ja här ser du nu Hanna hur jag gör. Jag har alltid gett vita mer pengar än de svarta. Jag gör det automatiskt och tänker inte på att jag gör så. Det är bara i mig". Jag blev lite sur när han sa det och tänkte att det är ju visst ett val man gör. Hur svårt kan det vara att ge lika mycket dricks? Eller så är det så och så är det bara jag som har svårt att förstå i och med att jag inte har levt under den tiden då svarta och vita inte levde under samma förhållanden.
En annan grej är minibussarna. När jag kom hit i början gjorde många klart för mig vad jag borde och inte borde göra för att vara säker i landet. Det många av mina vita vänner sa var: "Hanna, vad du än gör, åk INTE minibuss!". De berättade att de kör som idioter, att det bara är de svarta som åker och att det är riktigt stor risk för att man blir rånad och så babblade de vidare om en massa historier de hade hört om minibussarna. På något sätt behövde jag ta mig till praktiken tre gånger i veckan och jag funderade på hur det skulle gå när jag inte hade bil. Mina vänner sa då att jag skulle ta en vanlig taxi. Första dagen skjutsade Marinique mig till praktiken och när jag skulle åka hem frågade jag volontärerna på praktiken hur man ringde efter taxi. De bara skrattade åt mig och sa att jag minsann inte behövde ringa efter en taxi. "Du kan ju bara ta och åka minibuss". Ehm... va?! Skulle jag ta minibuss nu i alla fall?! Det jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle göra... En av volontärerna följde mig till minibusscentralen, försäkrade sig om att det var rätt buss och lämnade mig där ensam. Usch. Jag var verkligen på min vakt. Hade ingen aning om hur det skulle gå till. Hoppades bara på att jag skulle komma fram till universitetet. Sjukt läskigt i och med att jag inte hade någon aning om var universitetet låg från där jag var. Visste inte heller var jag skulle av. Spännande. Som tur var satt det två tjejer som också skulle till universitetet. Minibussarna är ju en himla rolig grej egentligen. Det är riktigt skramliga och rangliga fordon som många gånger ser ut att falla sönder när som helst. När man ska betala för sig skickar man fram pengar till de som sitter framför en. Den personen som får platsen bredvid chauffören lägger pengarna i sätet mittemellan dem och så växlar chauffören pengarna medan han åker. Sedan langas pengarna tillbaka så att man får sin växel. Charmigt och totalt livsfarligt. Det enda mina vänner hade rätt om var att de kör som idioter och att det bara är svarta som åker, men jag kände mig inte otrygg någon gång under resan. Jag har åkt minibuss i snart 5 månader och har aldrig känt mig hotad eller rädd. Varje gång jag åker är det alltid någon som vill prata med mig och det brukar vara riktigt sköna människor som man snackar med. Jag har varit den enda vita i minibussarna under mina 5 månader. Inte en gång har det hoppat på en vit. Men det har ju också sin förklaring. Det är väldigt billigt att åka minibuss och många av de svarta är väldigt fattiga. Överlag är vita mer rika och har råd med bil så det är ju bara osmidigt att ta minibussen i så fall. Men det som är tråkigt är alla fördomar de har om varandra. Från båda håll. Det är klart att det säkert förekommer rån och misshandel på minibussarna, så man ska ju absolut vara försiktig. Man ska inte vara rädd, men man ska inte göra dumma val. Typ så. Det har funkat för mig. En av mina klasskompisar (svart) var så imponerad och glad när jag berättade för henne att jag åkte minibuss till och från praktiken. "Åh Hanna vi behöver fler såna som du som vågar åka minibuss! Skönt att du bryter den normen". En dag kom det fram en kille till mig när jag hade klivit av vid universitetet och sa: "Det är inte helt lätt att vara den enda vita på bussen. Jag satt och tittade på hur du pratade med den där tjejen på bussen och blev så glad för att du gjorde det. Du strålade. Tack!" Jag hade bara suttit och pratat med en tjej i minibussen och den killen hade blivit så imponerad av det. Då förstår man lite hur illa det är ibland här. Då gick det upp för mig ännu mer hur viktigt de här små gesterna kan vara, det som jag ser som självklart. Jag har tänkt på om jag kanske är dum som inte böjer mig efter hur man ska göra här, men någonstans tror jag att det kan vara bra att bryta normerna. Min inställning har blivit lite att jag vill visa att det faktiskt är okej att hänga med svarta även om man är vit. Allt är inte så himla farligt. Det är okej att åka minibuss tillsammans med de svarta och färgade sydafrikanerna. Jag tänker fortsätta. Jag kan lätt vara den tjejen som bryter alla normerna om det får människor att tänka på ett annat sätt. Röra om i grytan lite. Någonstans måste det börja tänker jag.
I Sverige har jag aldrig direkt tänkt på min hudfärg. Jag är vit, men i Sverige har inte det varit någon stor grej direkt. Men här i Sydafrika är det annorlunda. Jag har aldrig varit så medveten om min hudfärg som jag är här. Det är en väldigt märklig känsla.
Innan jag kom till Sydafrika frågade jag några sydafrikanska vänner om hur läget var där. De sa att det inte alls var så uppdelat och att det mest var de äldre som fortfarande var kvar i tänket. Men oj oj... det är betydligt mer uppdelat mellan vita och svarta än jag trodde. Jag hade ingen aning om att uppdelningen skulle vara så tydlig men tråkigt nog både hör jag och ser skillnaderna varje dag.
När man fyller i olika formulär får man ibland fylla i om man är vit, svart, färgad eller asiat. Det är den indelningen man gör här. I Sverige är det ju snudden på rasism om man pratar om "vita" och "svarta", men här är det ingen stor grej. På universitetet är det väldigt uppdelat. Här hänger svarta med svarta och vita med vita. Tyvärr är det så. Överallt. Människor som går omkring på området, ställen där de svarta ofta hänger, i klassrummet och på stan. Väldigt tydligt. Det är faktiskt inte ofta man ser att vita hänger med svarta. Det är klart att man hänger med varandra, men det är betydligt mindre än jag trodde. Men samtidigt fattar jag också grejen för här i Sydafrika är det så många olika kulturer och språk som krockar. Med 11 officiella språk blir det lurigt med kommunikationen, även om alla har engelska som sitt andra eller tredje språk. I de olika kulturerna har man olika attityder och beteenden vilket gör att man kanske drar sig till sina egna. Det är lite luddigt och jag funderar en del på det.
När vi kommit in på samtalsämnen om relationer har jag nästan bara hört folk som sagt att de inte skulle kunna tänka sig att haka ihop med någon med en annan färg på huden. Det är lite skumt... Jag vet om några som det inte spelar någon roll för, men allra mest är attityden sådan. När vi skulle ha alla-hjärtans-dag-dans på internatet fick de som ville ta med en date dit. I stort sett alla hade fixat någon så jag ville ju inte vara den som gick dit ensam. Så jag frågade en av mina vänner, Tumelo som är svart, om han ville gå med mig. När jag berättade för de andra tjejerna vem jag skulle ta med mig rynkade de lite på näsan och sa: "Ehm... okej. Han är svart eller?". Tydligen gör man inte så. De berättade att det är status för en svart kille att gå ut med en vit tjej men inte tvärt om. Jag struntade helt och fullt i det. Himla status. Det är riktigt synd att det är den attityden. Jag körde på ändå. Aldrig att det skulle bry mig om det.
Nere i centrum är det väldigt få gånger som jag har sett en vit gå omkring på gatan. Jag kan nog räkna på en hand hur många gånger jag har sett en vit människa där under de här fem månaderna. De vita åker runt i bilarna och gillar inte att gå omkring på gatan. Jag ser också skillnad i jobben. De svarta har låginkomstjobben medan de vita har de bättre betalda jobben. Inte helt konstigt varför det är så. Det blir så tydligt när man är här och lever i det. Hur man behandlar varandra är också något som jag fått uppleva på nära håll. Första veckan jag kom hit träffade jag en familj som tog med mig till ett zoo här i stan. När man parkerar bilen är det oftast någon som vaktar bilen åt en och så ska man ge en slant till den personen som tack. Vid den parkeringen var det en svart man som vaktade vår bil. Pappan i familjen gav då honom 5 rand. Vi åkte vidare till en restaurang där det var en vit man som vaktade vår bil. Pappan gav då parkeringsvakten 25 rand och sa sedan "oj... ja här ser du nu Hanna hur jag gör. Jag har alltid gett vita mer pengar än de svarta. Jag gör det automatiskt och tänker inte på att jag gör så. Det är bara i mig". Jag blev lite sur när han sa det och tänkte att det är ju visst ett val man gör. Hur svårt kan det vara att ge lika mycket dricks? Eller så är det så och så är det bara jag som har svårt att förstå i och med att jag inte har levt under den tiden då svarta och vita inte levde under samma förhållanden.
En annan grej är minibussarna. När jag kom hit i början gjorde många klart för mig vad jag borde och inte borde göra för att vara säker i landet. Det många av mina vita vänner sa var: "Hanna, vad du än gör, åk INTE minibuss!". De berättade att de kör som idioter, att det bara är de svarta som åker och att det är riktigt stor risk för att man blir rånad och så babblade de vidare om en massa historier de hade hört om minibussarna. På något sätt behövde jag ta mig till praktiken tre gånger i veckan och jag funderade på hur det skulle gå när jag inte hade bil. Mina vänner sa då att jag skulle ta en vanlig taxi. Första dagen skjutsade Marinique mig till praktiken och när jag skulle åka hem frågade jag volontärerna på praktiken hur man ringde efter taxi. De bara skrattade åt mig och sa att jag minsann inte behövde ringa efter en taxi. "Du kan ju bara ta och åka minibuss". Ehm... va?! Skulle jag ta minibuss nu i alla fall?! Det jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle göra... En av volontärerna följde mig till minibusscentralen, försäkrade sig om att det var rätt buss och lämnade mig där ensam. Usch. Jag var verkligen på min vakt. Hade ingen aning om hur det skulle gå till. Hoppades bara på att jag skulle komma fram till universitetet. Sjukt läskigt i och med att jag inte hade någon aning om var universitetet låg från där jag var. Visste inte heller var jag skulle av. Spännande. Som tur var satt det två tjejer som också skulle till universitetet. Minibussarna är ju en himla rolig grej egentligen. Det är riktigt skramliga och rangliga fordon som många gånger ser ut att falla sönder när som helst. När man ska betala för sig skickar man fram pengar till de som sitter framför en. Den personen som får platsen bredvid chauffören lägger pengarna i sätet mittemellan dem och så växlar chauffören pengarna medan han åker. Sedan langas pengarna tillbaka så att man får sin växel. Charmigt och totalt livsfarligt. Det enda mina vänner hade rätt om var att de kör som idioter och att det bara är svarta som åker, men jag kände mig inte otrygg någon gång under resan. Jag har åkt minibuss i snart 5 månader och har aldrig känt mig hotad eller rädd. Varje gång jag åker är det alltid någon som vill prata med mig och det brukar vara riktigt sköna människor som man snackar med. Jag har varit den enda vita i minibussarna under mina 5 månader. Inte en gång har det hoppat på en vit. Men det har ju också sin förklaring. Det är väldigt billigt att åka minibuss och många av de svarta är väldigt fattiga. Överlag är vita mer rika och har råd med bil så det är ju bara osmidigt att ta minibussen i så fall. Men det som är tråkigt är alla fördomar de har om varandra. Från båda håll. Det är klart att det säkert förekommer rån och misshandel på minibussarna, så man ska ju absolut vara försiktig. Man ska inte vara rädd, men man ska inte göra dumma val. Typ så. Det har funkat för mig. En av mina klasskompisar (svart) var så imponerad och glad när jag berättade för henne att jag åkte minibuss till och från praktiken. "Åh Hanna vi behöver fler såna som du som vågar åka minibuss! Skönt att du bryter den normen". En dag kom det fram en kille till mig när jag hade klivit av vid universitetet och sa: "Det är inte helt lätt att vara den enda vita på bussen. Jag satt och tittade på hur du pratade med den där tjejen på bussen och blev så glad för att du gjorde det. Du strålade. Tack!" Jag hade bara suttit och pratat med en tjej i minibussen och den killen hade blivit så imponerad av det. Då förstår man lite hur illa det är ibland här. Då gick det upp för mig ännu mer hur viktigt de här små gesterna kan vara, det som jag ser som självklart. Jag har tänkt på om jag kanske är dum som inte böjer mig efter hur man ska göra här, men någonstans tror jag att det kan vara bra att bryta normerna. Min inställning har blivit lite att jag vill visa att det faktiskt är okej att hänga med svarta även om man är vit. Allt är inte så himla farligt. Det är okej att åka minibuss tillsammans med de svarta och färgade sydafrikanerna. Jag tänker fortsätta. Jag kan lätt vara den tjejen som bryter alla normerna om det får människor att tänka på ett annat sätt. Röra om i grytan lite. Någonstans måste det börja tänker jag.
söndag 26 april 2015
Äntligen är familjen här!!!
Jag kände att jag verkligen behövde familjen nu så de kom i precis rätt tid. Jag visste att mamma, pappa och min lillebror skulle komma, men när jag kramade om dom såg jag att min lillasyster och hennes pojkvän kom gåendes på parkeringen. Riktigt roligt!! De gör alltid så här. Jag hade pratat med Maria flera gånger och hon hade gång på gång sagt hur mycket hon hade nu i vår med kyrkan (hon är ungdomsledare uppe i Åre) och jag som själv varit ungdomsledare vet hur köttigt det kan vara på våren. Riktigt glad att hon och hennes pojkvän kunde komma!!
Det var fräna äventyr redan från dag 1. Vi blev hämtade av en taxi kl 05.00 som körde oss till Gaansbai där vi skulle få åka och se på vithajar. Fin fina vyer när solen gick upp över bergen. Magiskt. Under frukosten i byn fick vi instruktioner om hur dagen skulle se ut och så fick vi skriva på ett papper där det stod att vi gjorde den här resan på egen risk... Det var på riktigt nu. Vi skulle få se vithajar. Och vi skulle inte bara få se dem utan de som ville fick hoppa i en bur och se dem på riktigt nära håll. Hur sjukt är inte det! Det är något som jag tänkt på ett tag att jag vill göra. Ännu en sak att bocka av på min bucketlist.
Vi var ca 20 pers som hoppade i en båt. Hela familjen hade proppat i sig åksjuketabletter innan resan. Inte helt party att vara sjösjuk en gång som denna. Efter ca 30 minuter stannade båten och alla passagerare fick trä på sig våtdräkterna. Man ser ju himla fräsig ut med våtdräkt måste jag ju ändå säga. Enda anledningen till varför man vill bli simlärare på somrarna. Lätt. Det var riktigt slitigt att klä på sig våtdräkten och dum som jag var satte jag på mig den bak och fram. Inte helt lätt att veta. När jag var halvvägs i våtdräkten insåg jag mitt misstag och jag var redan då väldigt trött i armarna efter att ha dragit och slitit i den där himla dräkten. Sjukt tajt!! Men det var bara att börja om... När folket hade fått på sig utrustningen slängde de i buren i vattnet som rymde 5 pers. För att locka på hajarna slängde de i tonfiskolja och tonfiskhuvuden som de hade fäst i ett rep. De sa att det inte var garanterat att alla skulle få se hajar när de hoppade ner i buren. Ibland dyker inte hajarna upp men vissa gånger kan det cirkulera många hajar runt båten. Svårt att säga. När de slängde ut tonfisken dröjde det inte mer än 5-10 minuter tills första hajen kom. Vi hade väldigt tur den här dagen för det var hajar som var vid båten i stort sett hela tiden. Den största vi såg var ca 4.5 meter. Vilka mördarmaskiner!! Fy... Kolsvarta ögon, stora sylvassa tänder och riktigt stora bjässar!! Tveksamt om jag någonsin kommer att bada i havet igen...
Vattnet var bara 12 grader men man kunde ju inte banga nu heller. Våtdräkten behöll värmen bättre än jag trodde så det funkade rätt bra att vara nere i buren, men händerna och fötterna höll på att förfrysa. Varje grupp om 5 fick vara nere i buren i ca 15-20 minuter. Buren var ca 60 cm ovanför vattenytan så att man kunde hämta luft när man behövde men alla höll sig ovanför vattenytan så mycket som möjligt i och med att det var svinigt kallt i vattnet. Det var en kille på båten som höll utkik efter hajarna och varje gång han sa "DOWN" så skulle alla i buren dyka ner under vattenytan för då var hajen nära. Det var riktigt många gånger som hajen kom nära buren, så nära att fenorna stötte i buren. Alltså... vidriga djur egentligen, men det var samtidigt rätt mäktigt att se dem på så nära håll. Helt klart värt att åka och se på dem!
Sista dagen i Kapstaden var det klarblå himmel och inte alls mycket vind så vi åkte vi till Godahoppsudden och Cape point. Vi ringde på en snubbe som skulle ta oss dit. Hur skön som helst! Transportsystemet inte något att hurra för här i Sydafrika så det var skönt att vi fick tag på honom. Funderade rätt mycket på hur jag skulle frakta runt på familjen här, men det löste ju sig väldigt bra. Sydafrika blir ju bara vackrare och vackrare. Det var helt sagolikt runt kusten! Åh vad jag älskar det här landet!
Det var fräna äventyr redan från dag 1. Vi blev hämtade av en taxi kl 05.00 som körde oss till Gaansbai där vi skulle få åka och se på vithajar. Fin fina vyer när solen gick upp över bergen. Magiskt. Under frukosten i byn fick vi instruktioner om hur dagen skulle se ut och så fick vi skriva på ett papper där det stod att vi gjorde den här resan på egen risk... Det var på riktigt nu. Vi skulle få se vithajar. Och vi skulle inte bara få se dem utan de som ville fick hoppa i en bur och se dem på riktigt nära håll. Hur sjukt är inte det! Det är något som jag tänkt på ett tag att jag vill göra. Ännu en sak att bocka av på min bucketlist.
Vi var ca 20 pers som hoppade i en båt. Hela familjen hade proppat i sig åksjuketabletter innan resan. Inte helt party att vara sjösjuk en gång som denna. Efter ca 30 minuter stannade båten och alla passagerare fick trä på sig våtdräkterna. Man ser ju himla fräsig ut med våtdräkt måste jag ju ändå säga. Enda anledningen till varför man vill bli simlärare på somrarna. Lätt. Det var riktigt slitigt att klä på sig våtdräkten och dum som jag var satte jag på mig den bak och fram. Inte helt lätt att veta. När jag var halvvägs i våtdräkten insåg jag mitt misstag och jag var redan då väldigt trött i armarna efter att ha dragit och slitit i den där himla dräkten. Sjukt tajt!! Men det var bara att börja om... När folket hade fått på sig utrustningen slängde de i buren i vattnet som rymde 5 pers. För att locka på hajarna slängde de i tonfiskolja och tonfiskhuvuden som de hade fäst i ett rep. De sa att det inte var garanterat att alla skulle få se hajar när de hoppade ner i buren. Ibland dyker inte hajarna upp men vissa gånger kan det cirkulera många hajar runt båten. Svårt att säga. När de slängde ut tonfisken dröjde det inte mer än 5-10 minuter tills första hajen kom. Vi hade väldigt tur den här dagen för det var hajar som var vid båten i stort sett hela tiden. Den största vi såg var ca 4.5 meter. Vilka mördarmaskiner!! Fy... Kolsvarta ögon, stora sylvassa tänder och riktigt stora bjässar!! Tveksamt om jag någonsin kommer att bada i havet igen...
Vattnet var bara 12 grader men man kunde ju inte banga nu heller. Våtdräkten behöll värmen bättre än jag trodde så det funkade rätt bra att vara nere i buren, men händerna och fötterna höll på att förfrysa. Varje grupp om 5 fick vara nere i buren i ca 15-20 minuter. Buren var ca 60 cm ovanför vattenytan så att man kunde hämta luft när man behövde men alla höll sig ovanför vattenytan så mycket som möjligt i och med att det var svinigt kallt i vattnet. Det var en kille på båten som höll utkik efter hajarna och varje gång han sa "DOWN" så skulle alla i buren dyka ner under vattenytan för då var hajen nära. Det var riktigt många gånger som hajen kom nära buren, så nära att fenorna stötte i buren. Alltså... vidriga djur egentligen, men det var samtidigt rätt mäktigt att se dem på så nära håll. Helt klart värt att åka och se på dem!
 |
| Godahoppsudden |
 |
| Cape point |
Beachturnering i Kapstaden
Så var det äntligen dags att åka iväg till Kapstaden för att representera mitt universitet i en stor beachturnering. Sån frän grej att få vara med om! Det hade jag ju inte riktigt tänkt att jag skulle göra när jag skulle åka hit till Sydafrika. Eller ah... det är ju många saker jag inte hade tänkt att jag skulle få möjlighet att göra här, men den här var kanske en av de mest otippade.
I Bloemfontein är volleyboll inte en stor sport. Många vet inte ens om att vi har ett volleybollag. Här satsar man järnet på rugby, cricket, netball, tennis och en himla massa andra sporter. Volleybollen får vi sköta om lite själva. Vi har en begränsad budget och har inte rätt utrustning. Planen vi får spela på är på en tennisplan med volleybollnät. Vi kan bara spela där tills solen går ner i och med att det inte finns lampor som lyser upp planen. Nu under hösten går solen ner runt 18.30 vilket innebär att vi bara kan få 1.5 timmes träning. I början tränade vi 2.5 timmar. Det är ett riktigt skönt gäng och alla är så pepp på att spela så länge de bara orkar. Universitetet har tydligen länge lovat att de ska sätta upp lampor vid våra planer. Basketplanerna bredvid volleybollplanen har lampor men inte vi... Vi har också blivit lovade andra bollar. Känns som att det är mycket snack och lite verkstad. Det är så synd för nu under det här halvåret har volleybollen verkligen blomstrat. På pappret tänker jag att vi är ca 25-30 spelare. På träningarna är det mycket folk och det är svårt att ha bra träningar på bara en plan. Ibland får vi vara inomhus i idrottshallen men den är ofta bokad så vi får hålla oss ute på tennisplanen. Inte helt klockers underlag för volleyboll ska ju tilläggas. Ordentliga köttsår om man ska slänga sig.
Det är absolut mest killar som spelar och många av dem är riktigt duktiga. Av tjejerna är majoriteten nybörjare så vi hade rätt svårt att hitta ett lag som kunde spela i beachturneringen. Beach skiljer sig rätt mycket åt från inomhus. Lite andra regler, bara två på planen, vind och sand, vilket kräver att personerna som spelar har koll på volleyboll och gärna har lite rutin.
I början av året var det svårt att hitta folk som kunde ställa upp och åka till Kapstaden. Det var först jag och en tjej till som hade blivit lovade att åka. Efter några veckor fick vi reda på att hon var för gammal för den turneringen. 25 var tydligen gränsen och hon hade precis fyllt 25. Ny jakt på tjejer fortsatte och vi hittade tillslut två tjejer som jag kunde spela med. Av någon anledning kom de inte på träningarna så vi var tillbaka på ruta ett. Samma sak hände en gång till - vi hittade någon som var mer rutinerad men som inte kom på träningarna. Det är många som har mycket plugg i skolan så volleybollen är inte högsta prio. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle få komma iväg med ett lag MEN så fixade Gud till det himla bra. Under en träning ploppade det helt plötsligt upp två tjejer som hade spelat inomhusvolleyboll i några år. Vi snackade med dom direkt och de ville absolut hänga med till Kapstaden. Äntligen hade vi ett lag!
I två år har volleybollaget blivit lovade att det skulle byggas en beachvolleybollplan på campus och att den skulle bli färdig innan vi skulle dra iväg på turneringen. Men nä... Klart att inte det blev klar. De började inte att bygga på den ens lite innan vi åkte. Den enda planen vi fick träna på fanns på ett annat universitet en bra bit från UFS. Vi hade möjlighet att åka dit två gånger och grejen var att det var en rätt skabbig plan. Stressade en hel del över det och var rätt bitter över att UFS inte hade fixat fler resor dit. Tennisunderlag och sand är så olika och om universitetet ville se resultat från oss i laget behövde vi få rätt resurser. Men vi fick göra det bästa av situationen helt enkelt.
Vi tränade så mycket vi bara kunde under de få veckorna som var kvar. Ushana skadade sitt knä och hade inte möjlighet att vara med på träningarna. Riktigt segt! Imke och jag tränade ihop oss allra mest och det kändes riktigt bra att spela med henne. Men... så hände det som inte fick hända. Kvällen innan vi skulle åka stukade Imke foten. Dagen efter var den blå och svullen till tusen. Inte. bra. Inte mycket att göra åt det. Alla var redan anmälda och det fanns ingen annan som kunde hoppa in.
Innan turneringen drog igång skulle jag och de andra lagkaptenerna stå mitt på planen och sjunga nationalsången. Den hade ju inte riktigt jag lärt in... Alla andra kunde den helt utantill och sjöng för fullt medan jag fick stå där tyst. Kamerorna riktade mot oss. Fick låstas vara en av de badass spelarna som var för cool för att sjunga nationalsången. För fokuserad på matchen eller något... Men ah det hade varit himla svårt att lära in den sången. Det är den enda nationalsången i världen som inte slutar på samma tonart som den börjar. Texten är på de vanligaste av Sydafrikas elva officiella språk: xhosa, zulu, sesotho, afrikaans och engelska. Inte helt lätt.
Mitt lag skulle inleda hela turneringen och vi skulle spela mot de som hade vunnit turneringen 3 år i rad. Det är ju alltid jobbigt att vara först ut så jag var riktigt nervös. Det var längesen jag var så nervös inför något. Överallt runt planen var det stora kameror som skulle filma hela eventet vilket inte gjorde hela saken bättre. Det var hög musik som dunkade under hela matchen och en massa folk som stod på sidorna och tittade. Jag var ett enda stort nervvrak. Hatar den känslan. Grejen när man är nervös är att man gör en massa dumma misstag och kroppen gör inte riktigt som man vill så den första matchen var nog en av mina sämsta matcher någonsin.
Under hela turneringen spelade jag, Imke och Ushana väldigt dåligt men det var inte helt lätt. Det var många grejer som var emot oss. Imke och Ushana var skadade. Ushana hade aldrig spelat beach förut och i och med att hon var skadad hade inte hon och jag spelat ihop oss någonting. Alla andra lag hade haft en ordentlig beachplan att spela på medan vi bara hade haft en tennisplan, Bloemfontein är väldigt vindstilla så vi hade aldrig spelat med vind förut. Vi var inte riktigt beredda helt enkelt. Jag har ju en sån vinnarskalle och vill så mycket så jag var så otroligt besviken när turneringen var över. Hade nog lite för höga förväntningar. Två av lagen hade vi kunnat slå men det räckte inte riktigt ända fram.
Men i det stora hela är jag rätt nöjd i alla fall. Det var en häftig erfarenhet och jag har lärt mig väldigt mycket genom att vara på turneringen. Tjejerna i det andra laget var väldigt sköna att hänga med så i pauserna var det riktigt gött att få hänga med motståndarna. Nu när jag har fått spela så mycket beachvolleyboll är jag riktigt taggad på Böda! Lyckades övertala brorsan om att han skulle följa med och det är en massa sköna människor som jag vet ska dit så deeeet ska bli så himla kul!!
I Bloemfontein är volleyboll inte en stor sport. Många vet inte ens om att vi har ett volleybollag. Här satsar man järnet på rugby, cricket, netball, tennis och en himla massa andra sporter. Volleybollen får vi sköta om lite själva. Vi har en begränsad budget och har inte rätt utrustning. Planen vi får spela på är på en tennisplan med volleybollnät. Vi kan bara spela där tills solen går ner i och med att det inte finns lampor som lyser upp planen. Nu under hösten går solen ner runt 18.30 vilket innebär att vi bara kan få 1.5 timmes träning. I början tränade vi 2.5 timmar. Det är ett riktigt skönt gäng och alla är så pepp på att spela så länge de bara orkar. Universitetet har tydligen länge lovat att de ska sätta upp lampor vid våra planer. Basketplanerna bredvid volleybollplanen har lampor men inte vi... Vi har också blivit lovade andra bollar. Känns som att det är mycket snack och lite verkstad. Det är så synd för nu under det här halvåret har volleybollen verkligen blomstrat. På pappret tänker jag att vi är ca 25-30 spelare. På träningarna är det mycket folk och det är svårt att ha bra träningar på bara en plan. Ibland får vi vara inomhus i idrottshallen men den är ofta bokad så vi får hålla oss ute på tennisplanen. Inte helt klockers underlag för volleyboll ska ju tilläggas. Ordentliga köttsår om man ska slänga sig.
Det är absolut mest killar som spelar och många av dem är riktigt duktiga. Av tjejerna är majoriteten nybörjare så vi hade rätt svårt att hitta ett lag som kunde spela i beachturneringen. Beach skiljer sig rätt mycket åt från inomhus. Lite andra regler, bara två på planen, vind och sand, vilket kräver att personerna som spelar har koll på volleyboll och gärna har lite rutin.
I början av året var det svårt att hitta folk som kunde ställa upp och åka till Kapstaden. Det var först jag och en tjej till som hade blivit lovade att åka. Efter några veckor fick vi reda på att hon var för gammal för den turneringen. 25 var tydligen gränsen och hon hade precis fyllt 25. Ny jakt på tjejer fortsatte och vi hittade tillslut två tjejer som jag kunde spela med. Av någon anledning kom de inte på träningarna så vi var tillbaka på ruta ett. Samma sak hände en gång till - vi hittade någon som var mer rutinerad men som inte kom på träningarna. Det är många som har mycket plugg i skolan så volleybollen är inte högsta prio. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle få komma iväg med ett lag MEN så fixade Gud till det himla bra. Under en träning ploppade det helt plötsligt upp två tjejer som hade spelat inomhusvolleyboll i några år. Vi snackade med dom direkt och de ville absolut hänga med till Kapstaden. Äntligen hade vi ett lag!
I två år har volleybollaget blivit lovade att det skulle byggas en beachvolleybollplan på campus och att den skulle bli färdig innan vi skulle dra iväg på turneringen. Men nä... Klart att inte det blev klar. De började inte att bygga på den ens lite innan vi åkte. Den enda planen vi fick träna på fanns på ett annat universitet en bra bit från UFS. Vi hade möjlighet att åka dit två gånger och grejen var att det var en rätt skabbig plan. Stressade en hel del över det och var rätt bitter över att UFS inte hade fixat fler resor dit. Tennisunderlag och sand är så olika och om universitetet ville se resultat från oss i laget behövde vi få rätt resurser. Men vi fick göra det bästa av situationen helt enkelt.
Vi tränade så mycket vi bara kunde under de få veckorna som var kvar. Ushana skadade sitt knä och hade inte möjlighet att vara med på träningarna. Riktigt segt! Imke och jag tränade ihop oss allra mest och det kändes riktigt bra att spela med henne. Men... så hände det som inte fick hända. Kvällen innan vi skulle åka stukade Imke foten. Dagen efter var den blå och svullen till tusen. Inte. bra. Inte mycket att göra åt det. Alla var redan anmälda och det fanns ingen annan som kunde hoppa in.
Innan turneringen drog igång skulle jag och de andra lagkaptenerna stå mitt på planen och sjunga nationalsången. Den hade ju inte riktigt jag lärt in... Alla andra kunde den helt utantill och sjöng för fullt medan jag fick stå där tyst. Kamerorna riktade mot oss. Fick låstas vara en av de badass spelarna som var för cool för att sjunga nationalsången. För fokuserad på matchen eller något... Men ah det hade varit himla svårt att lära in den sången. Det är den enda nationalsången i världen som inte slutar på samma tonart som den börjar. Texten är på de vanligaste av Sydafrikas elva officiella språk: xhosa, zulu, sesotho, afrikaans och engelska. Inte helt lätt.
Mitt lag skulle inleda hela turneringen och vi skulle spela mot de som hade vunnit turneringen 3 år i rad. Det är ju alltid jobbigt att vara först ut så jag var riktigt nervös. Det var längesen jag var så nervös inför något. Överallt runt planen var det stora kameror som skulle filma hela eventet vilket inte gjorde hela saken bättre. Det var hög musik som dunkade under hela matchen och en massa folk som stod på sidorna och tittade. Jag var ett enda stort nervvrak. Hatar den känslan. Grejen när man är nervös är att man gör en massa dumma misstag och kroppen gör inte riktigt som man vill så den första matchen var nog en av mina sämsta matcher någonsin.Under hela turneringen spelade jag, Imke och Ushana väldigt dåligt men det var inte helt lätt. Det var många grejer som var emot oss. Imke och Ushana var skadade. Ushana hade aldrig spelat beach förut och i och med att hon var skadad hade inte hon och jag spelat ihop oss någonting. Alla andra lag hade haft en ordentlig beachplan att spela på medan vi bara hade haft en tennisplan, Bloemfontein är väldigt vindstilla så vi hade aldrig spelat med vind förut. Vi var inte riktigt beredda helt enkelt. Jag har ju en sån vinnarskalle och vill så mycket så jag var så otroligt besviken när turneringen var över. Hade nog lite för höga förväntningar. Två av lagen hade vi kunnat slå men det räckte inte riktigt ända fram.
Men i det stora hela är jag rätt nöjd i alla fall. Det var en häftig erfarenhet och jag har lärt mig väldigt mycket genom att vara på turneringen. Tjejerna i det andra laget var väldigt sköna att hänga med så i pauserna var det riktigt gött att få hänga med motståndarna. Nu när jag har fått spela så mycket beachvolleyboll är jag riktigt taggad på Böda! Lyckades övertala brorsan om att han skulle följa med och det är en massa sköna människor som jag vet ska dit så deeeet ska bli så himla kul!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)