Outreach i Lesotho

Sista helgen jag hade med familjen åkte vi med min bönegrupp till Lesotho då vi skulle på en outreach i en liten by. Vi var 12 stycken som drog iväg i fredags och hela resan gick bra fram tills vi kom till gränsen i Ficksburg. Alla i gruppen hade vanliga pass utom en kille som bara hade ett provisoriskt pass i pappersform i och med att hans pass hade blivit stulet ett par månader innan resan. Han hade suttit i timmar för att fixa fram det där passet och de hade försäkrat honom om att han skulle få komma in i landet utan problem. Men... så klart att det inte ska vara så enkelt. Han kom ut ur Sydafrika utan problem men när han visade upp passet för att komma in i Lesotho vinkade en bitter vakt in honom till kontoret. Där fick han sitta ett bra tag och förklara varför han hade ett provisoriskt pass, vad han skulle göra i landet och försöka få henne att förstå att det var ett giltigt pass. Men hon bara skakade på huvudet och ville inte alls lyssna på honom och sa att hon vägrade släppa in honom. Så hennes förslag var att vi skulle lämna honom på stationen under helgen och hämta honom på söndagen när vi skulle hem. Lätt inte! Så himla dumt. Hon babblade på om att de precis hade infört en lag om att provisoriska pass inte gällde i Lesotho längre. Visst. Eller hur. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka hur vi kunde lösa situationen på ett vettigt sätt sa hon plötsligt: "Okej... hur mycket har ni på er?". Mutor. Jag hatar mutor. Det bara förstör hela det Sydafrikanska systemet. Det händer så otroligt ofta att de so har makt utnyttjar den till fullo och får en massa egna pengar i fickan. Det gör ju bara att det inte går att lita på någon. Så korrupt. Baah...!!! Vi frågade hur mycket hon ville ha och hon gick med på 60 rand. Trodde absolut hon skulle vilja ha mer, men vi gav henne pengarna och kunde åka vidare.

Vi åkte igenom staden Maputsoe och kom ut på landsbygden. Helt plötsligt svängde vi av på en grusväg som ledde oss ut i ingenstans. Det var riktigt skumpigt. Stackars bilar. Vi åkte ett bra tag och kom snart till vår by där vi skulle övernatta. Människorna som bodde där red på åsnor, bodde i runda lerhyddor med grästak, bar hinkarna på huvudet och levde ett väldigt enkelt liv. Alla var så fruktansvärt trevliga och glada när vi gled in där i deras by med våra bilar, vinkade glatt och skrek "Dumela!!" (Hej på sutu). I Lesotho har man aldrig haft problemet med svarta och vita som i Sydafrika och det märktes rätt tydligt. I Sydafrika har jag många gånger upplevt ett annat bemötande, men här var det något annat. Sen kan det säkert också ha att göra med att det inte brukar komma folk på besök i byn. Pratade med två tjejer i byn där och de sa att de älskar de vita turisterna för de är så vänliga och kommer med saker till dem. Klart att det blir glad och trevlig stämning då.

Jag har saknat campinglivet så mycket och nu äntligen skulle vi få bo i tält i två nätter. Det kan nog vara bland det bästa som finns! Jag känner mig så mycket närmare Gud på något sätt när jag är i naturen också. Att få sitta runt elden och prata om allt och ingenting, lyssna på alla märkliga ljud, titta på stjärnhimlen (som är så grymt mycket bättre än i stan), laga mat över öppen eld, lukta rök, inte duscha. Fantastiskt! I byn hörde man många gånger trummor som folk spelade på, människor som skrattade och så såg man hur en familj efter en gjorde upp eldar allt eftersom mörkret föll över byn. Det var magiskt. Tänkte på livet i stan och hur annorlunda det är. Allt är så stressigt och hektiskt många gånger. Det känns inte som att man har tid till något, men här i Lesotho var det annorlunda. Ingen stress. Det fanns ingen teckning på våra mobiler så det fanns inget som kunde störa en. Dagarna kändes så långa och det var så skönt. Vi vaknade på morgnarna av tuppen som gled omkring utanför tälten som gal kl 4,5,6 och 7 på morgonen. Många gånger jag ville skjuta den tuppen... men det var rätt skönt att vakna tidigt. Fantastiska soluppgångar och så var det skönt att ta en morgonpromenad i byn. Kl 6 var det helt kolsvart så då satt vi runt elden och hängde. Jag var rätt opepp på att åka tillbaka till Bloemfontein. Jag ville så gärna stanna där ett bra tag till.

Vårt fokus på den här outreachen var att leka med barnen i byn, få dem att känna sig älskade, sedda och så ville vi också skicka med ett drama som handlade om Gud. Det blev så otroligt lyckat! Barn precis överallt. SÅ SÖTA!! Jag tror att det var ca 100 barn som kom till fotbollsplanen och ville leka med oss. Intersport hade sponsrat med västar, fotbollar och vattenflaskor så vi delade in barnen i en massa lag och spelade fotboll ett bra tag. Barnen visade oss några av deras lekar och så visade vi dem "ett två tre röda lyktan", klappramsor och rörelsesånger. Det roligaste var nog när jag skulle ta kort på barnen. Många har säkert aldrig sett en kamera och alla var så sjukt fascinerade över min systemkamera. När jag tog upp min kamera ur väskan blev jag direkt omringad av en massa barn som ville titta på den. De samlades i en hög så att jag kunde ta kort på dem och så fort jag skulle se på skärmen hur bilden blev rusade alla barnen till mig. De drog och slet i kameran för att kunna se hur bilden blev. Jag försökte göra en ring så att alla kunde se, men det slutade bara med att jag satt på backen med 30 barn hängandes över mig. Alla ville att jag skulle ta kort på dem och allra helst ville de att jag skulle ta kort på bara dem. Rätt som det var formade barnen ett långt led och sa att jag skulle ta enskilda kort på dem. Så där satt jag och knäppte bra många bilder på alla barnen. Det blev en riktigt fin stund för barnen som jag tog kort på sken verkligen upp när de fick se bilden jag tagit på dem. Många stod länge och ville titta på bilden. De var tysta, pekade på bilden och bara log. Jag funderade på om de någonsin sett sig själva så på riktigt. Inte helt säkert att de hade speglar hemma hos sig...

När vi hade lekt klart gick vi tillbaka till våra tält och försökte vila upp oss efter en hel dag i solen med alla energiska barn. Jag behövde plugga en stund så jag satte mig utanför tältet och började läsa. Efter ca 5 minuter såg jag en hög med barn som försiktigt smög runt en bit från våra tält. Sakta men säkert kom de allt närmare. När jag tittade upp första gången såg jag att två av de minsta barnen hade  kommit och satt sig bredvid mig. Andra gången jag kikade upp från böckerna var det en liten kille som ville sitta i mitt knä. Det gjorde inte så mycket att de satt runt mig när jag pluggade, de var tysta och lugna så det gick bra. Efter några minuter såg jag i ögonvrån hur resten av gruppen också vågade sig ännu närmare och de bildade en stor ring runtomkring mig. Haha alltså det var så sjukt märkligt. Så fort jag skrev anteckningar i boken pekade de och skrattade. Jag insåg att det inte skulle gå att plugga med tre barn i knät och 15 andra barn hängandes över mig så vi lekte vidare och hade det hur gött som helst. Tråkigt att plugga i alla fall.

Dagen efter åkte vi till en annan by där vi välkomnades av prinsessan i byn. Väldigt cool tjej! (den unga tjejen på bild). De äldre kvinnorna i byn hade fixat en välkomstmiddag till oss. Så otroligt fint av dem! De hade satt på sig traditionella kläder och bunkrat upp med stora hinkar med mat som vi fick prova. Rostade majskorn, någon olivsoppa, en röra av en massa bönor och pumpa. Så fantastiskt gästvänliga! För övrigt så ÄLSKAR jag de äldre kvinnorna! När de skulle hälsa på oss skrek de och tjoade. Alla volontärer fick ett Lesotho-namn när vi satt och åt. Kvinnorna gav mig namnet Kentabiseng som betyder "glädje".

Riktigt fina dagar där i Lesotho. Efter den resan var det så många tankar som snurrade. Jag tänkte på hur vi i Sverige ses som så rika men att vi har så många problem. Men vem är rik egentligen? De här människorna har ingenting men de har ett så rikt liv på ett annat sätt. Det var så mycket glädje, skratt, sån gästfrihet. Alla barnen hängde med varandra och såg efter varandra. De levde verkligen av naturen och de såg ut att må väldigt bra trots fattigdomen. Det var inte på samma sätt som i townshipen i Bloemfontein där många människor har det riktigt hemskt och lever under fruktansvärda förhållanden. Här i Lesotho var de mer fria, de kunde odla, föda upp boskap som gav dem mat, de hade rent vatten och enkla men väldigt fina hus att bo i. Så det var intressant att se den delen av fattigdom med. Riktigt glad att jag fick vara med och se en helt annan del av Afrika.