Tjejen som bryter alla normer

Det är ju lite lurigt att komma till ett helt nytt land och försöka anpassa sig efter allt som är. Man ska klä sig på ett visst sätt, äta annan mat, hälsa på folk, göra vissa saker, undvika andra saker... Det var rätt förvirrande i början men nu när jag varit här i två månader känner jag att jag har koll på läget och jag har nog anpassat mig rätt bra. MEN.... det finns vissa saker jag absolut inte vill anpassa mig efter, även om jag kanske borde det. Ah jag vet inte...

I Sverige har jag aldrig direkt tänkt på min hudfärg. Jag är vit, men i Sverige har inte det varit någon stor grej direkt. Men här i Sydafrika är det annorlunda. Jag har aldrig varit så medveten om min hudfärg som jag är här. Det är en väldigt märklig känsla.

Innan jag kom till Sydafrika frågade jag några sydafrikanska vänner om hur läget var där. De sa att det inte alls var så uppdelat och att det mest var de äldre som fortfarande var kvar i tänket. Men oj oj... det är betydligt mer uppdelat mellan vita och svarta än jag trodde. Jag hade ingen aning om att uppdelningen skulle vara så tydlig men tråkigt nog både hör jag och ser skillnaderna varje dag.

När man fyller i olika formulär får man ibland fylla i om man är vit, svart, färgad eller asiat. Det är den indelningen man gör här. I Sverige är det ju snudden på rasism om man pratar om "vita" och "svarta", men här är det ingen stor grej. På universitetet är det väldigt uppdelat. Här hänger svarta med svarta och vita med vita. Tyvärr är det så. Överallt. Människor som går omkring på området, ställen där de svarta ofta hänger, i klassrummet och på stan. Väldigt tydligt. Det är faktiskt inte ofta man ser att vita hänger med svarta. Det är klart att man hänger med varandra, men det är betydligt mindre än jag trodde. Men samtidigt fattar jag också grejen för här i Sydafrika är det så många olika kulturer och språk som krockar. Med 11 officiella språk blir det lurigt med kommunikationen, även om alla har engelska som sitt andra eller tredje språk. I de olika kulturerna har man olika attityder och beteenden vilket gör att man kanske drar sig till sina egna. Det är lite luddigt och jag funderar en del på det.

När vi kommit in på samtalsämnen om relationer har jag nästan bara hört folk som sagt att de inte skulle kunna tänka sig att haka ihop med någon med en annan färg på huden. Det är lite skumt... Jag vet om några som det inte spelar någon roll för, men allra mest är attityden sådan. När vi skulle ha alla-hjärtans-dag-dans på internatet fick de som ville ta med en date dit. I stort sett alla hade fixat någon så jag ville ju inte vara den som gick dit ensam. Så jag frågade en av mina vänner, Tumelo som är svart, om han ville gå med mig. När jag berättade för de andra tjejerna vem jag skulle ta med mig rynkade de lite på näsan och sa: "Ehm... okej. Han är svart eller?". Tydligen gör man inte så. De berättade att det är status för en svart kille att gå ut med en vit tjej men inte tvärt om. Jag struntade helt och fullt i det. Himla status. Det är riktigt synd att det är den attityden. Jag körde på ändå. Aldrig att det skulle bry mig om det.

Nere i centrum är det väldigt få gånger som jag har sett en vit gå omkring på gatan. Jag kan nog räkna på en hand hur många gånger jag har sett en vit människa där under de här fem månaderna. De vita åker runt i bilarna och gillar inte att gå omkring på gatan. Jag ser också skillnad i jobben. De svarta har låginkomstjobben medan de vita har de bättre betalda jobben. Inte helt konstigt varför det är så. Det blir så tydligt när man är här och lever i det. Hur man behandlar varandra är också något som jag fått uppleva på nära håll. Första veckan jag kom hit träffade jag en familj som tog med mig till ett zoo här i stan. När man parkerar bilen är det oftast någon som vaktar bilen åt en och så ska man ge en slant till den personen som tack. Vid den parkeringen var det en svart man som vaktade vår bil. Pappan i familjen gav då honom 5 rand. Vi åkte vidare till en restaurang där det var en vit man som vaktade vår bil. Pappan gav då parkeringsvakten 25 rand och sa sedan "oj... ja här ser du nu Hanna hur jag gör. Jag har alltid gett vita mer pengar än de svarta. Jag gör det automatiskt och tänker inte på att jag gör så. Det är bara i mig". Jag blev lite sur när han sa det och tänkte att det är ju visst ett val man gör. Hur svårt kan det vara att ge lika mycket dricks? Eller så är det så och så är det bara jag som har svårt att förstå i och med att jag inte har levt under den tiden då svarta och vita inte levde under samma förhållanden.

En annan grej är minibussarna. När jag kom hit i början gjorde många klart för mig vad jag borde och inte borde göra för att vara säker i landet. Det många av mina vita vänner sa var: "Hanna, vad du än gör, åk INTE minibuss!". De berättade att de kör som idioter, att det bara är de svarta som åker och att det är riktigt stor risk för att man blir rånad och så babblade de vidare om en massa historier de hade hört om minibussarna. På något sätt behövde jag ta mig till praktiken tre gånger i veckan och jag funderade på hur det skulle gå när jag inte hade bil. Mina vänner sa då att jag skulle ta en vanlig taxi. Första dagen skjutsade Marinique mig till praktiken och när jag skulle åka hem frågade jag volontärerna på praktiken hur man ringde efter taxi. De bara skrattade åt mig och sa att jag minsann inte behövde ringa efter en taxi. "Du kan ju bara ta och åka minibuss". Ehm... va?! Skulle jag ta minibuss nu i alla fall?! Det jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle göra... En av volontärerna följde mig till minibusscentralen, försäkrade sig om att det var rätt buss och lämnade mig där ensam. Usch. Jag var verkligen på min vakt. Hade ingen aning om hur det skulle gå till. Hoppades bara på att jag skulle komma fram till universitetet. Sjukt läskigt i och med att jag inte hade någon aning om var universitetet låg från där jag var. Visste inte heller var jag skulle av. Spännande. Som tur var satt det två tjejer som också skulle till universitetet. Minibussarna är ju en himla rolig grej egentligen. Det är riktigt skramliga och rangliga fordon som många gånger ser ut att falla sönder när som helst. När man ska betala för sig skickar man fram pengar till de som sitter framför en. Den personen som får platsen bredvid chauffören lägger pengarna i sätet mittemellan dem och så växlar chauffören pengarna medan han åker. Sedan langas pengarna tillbaka så att man får sin växel. Charmigt och totalt livsfarligt. Det enda mina vänner hade rätt om var att de kör som idioter och att det bara är svarta som åker, men jag kände mig inte otrygg någon gång under resan. Jag har åkt minibuss i snart 5 månader och har aldrig känt mig hotad eller rädd. Varje gång jag åker är det alltid någon som vill prata med mig och det brukar vara riktigt sköna människor som man snackar med. Jag har varit den enda vita i minibussarna under mina 5 månader. Inte en gång har det hoppat på en vit. Men det har ju också sin förklaring. Det är väldigt billigt att åka minibuss och många av de svarta är väldigt fattiga. Överlag är vita mer rika och har råd med bil så det är ju bara osmidigt att ta minibussen i så fall. Men det som är tråkigt är alla fördomar de har om varandra. Från båda håll. Det är klart att det säkert förekommer rån och misshandel på minibussarna, så man ska ju absolut vara försiktig. Man ska inte vara rädd, men man ska inte göra dumma val. Typ så. Det har funkat för mig. En av mina klasskompisar (svart) var så imponerad och glad när jag berättade för henne att jag åkte minibuss till och från praktiken. "Åh Hanna vi behöver fler såna som du som vågar åka minibuss! Skönt att du bryter den normen". En dag kom det fram en kille till mig när jag hade klivit av vid universitetet och sa: "Det är inte helt lätt att vara den enda vita på bussen. Jag satt och tittade på hur du pratade med den där tjejen på bussen och blev så glad för att du gjorde det. Du strålade. Tack!"  Jag hade bara suttit och pratat med en tjej i minibussen och den killen hade blivit så imponerad av det. Då förstår man lite hur illa det är ibland här. Då gick det upp för mig ännu mer hur viktigt de här små gesterna kan vara, det som jag ser som självklart. Jag har tänkt på om jag kanske är dum som inte böjer mig efter hur man ska göra här, men någonstans tror jag att det kan vara bra att bryta normerna. Min inställning har blivit lite att jag vill visa att det faktiskt är okej att hänga med svarta även om man är vit. Allt är inte så himla farligt. Det är okej att åka minibuss tillsammans med de svarta och färgade sydafrikanerna. Jag tänker fortsätta. Jag kan lätt vara den tjejen som bryter alla normerna om det får människor att tänka på ett annat sätt. Röra om i grytan lite. Någonstans måste det börja tänker jag.