Nedräkning

Nu är det bara sex dagar kvar tills jag sitter på flygplanet som ska ta mig till Bloemfontein. Galet. Jag kan inte längre räkna ner i månader och inte heller veckor. Utan nu är det dagar som gäller... Just nu är jag glad, rätt lugn och sansad, men så har det inte alltid varit. Det har gått varit väldigt upp och ner under de senaste veckorna.

För ungefär 1.5 månad sedan fick jag reda på att jag skulle åka. I början var jag helt lyrisk och kunde inte sluta le! Jag ringde mamma, pappa och alla syskon och berättade vad som hade hänt. Jag började direkt leta bloggar, se på bilder, kolla in filmer på youtube och prata med människor som varit i Sydafrika för att få mig en hyfsad bild av det land som snart skulle bli mitt nya hem.Jag och en lärare på högskolan satt många timmar för att försöka få ihop alla papper till mitt visum. Jag skulle göra en hälsoundersökning, röntga mina lungor, bevisa att jag var rik, fixa nytt pass, fylla i blanketter, få bekräftelser från universitetet, dra ut polisregister och en massa, massa annat. Jag slet som en gnu för att få allt i ordning och det gick rätt bra fram tills två veckor innan visumet behövde lämnas in till ambassaden... Lärarna i Sydafrika är inte de snabbaste människorna i världen. Det fattades två sketna papper för att mitt visum skulle vara komplett. Det var papper som inte skulle vara speciellt svåra att få fram utan det skulle egentligen bara vara att skicka dom. Men nej. Så roligt skulle vi inte ha det. Jag väntade i två veckor utan att få svar. För att krångla till min situation ännu mer bestämde sig lärarna som jag hade haft kontakt med att dra till Thailand innan de hade skickat mina papper. Istället lämnades allt ansvar över till någon annan tjomme på universitetet. Efter ytterligare några dagars väntan fick jag tillslut mina papper men då var det bara fyra veckor kvar tills jag skulle åka iväg. På ambassaden hade de sagt att det skulle ta 6-8 veckor att få mitt visum. Jag tog första bästa tåg till Stockholm och lämnade in allt. Jag frågade på ambassaden om de kunde snabba på ärendet, men de sa bara: "du får ha lite is i magen... vi kan inte garantera något".

Jag blev så otroligt besviken och ledsen... Jag som hade slitit med alla papper, gjort allt jag kunnat för att hinna i tid och så gick det inte ändå. Jag insåg att jag skulle få boka om flygresan, missa viktig information i början, missa insparken och komma direkt när kurserna skulle börja. Ingen bra start... Under den perioden var jag rätt nere. Allt jag kunde göra var att vänta. Det var så himla jobbigt att inte veta. Men så en dag ringde det på telefonen. Ett 08-nummer så jag struntade i att svara. Tänkte att det skulle vara en försäljare. Men så lämnades ett meddelande på telefonen. Jag lyssnade på meddelandet och blev så otroligt lättad! "Your visa is now ready for you and you can come and get it on monday". Helt otroligt! Dom fixade det på en vecka. Så nu är allt klart. Visumet har jag i min hand och nu är det bara att räkna ner de sista dagarna. Tack gode Gud!!