Äventyr redan första dagen

Resan började i Jönköping kl. 10.20 och jag skulle inte vara framme förrän 14.55 dagen efter, så jag hade en lång resa framför mig. Allt gick rätt smidigt och bra men äventyret började mycket tidigare än jag trodde. Den jobbigaste biten på resan var nog nattflygningen till Johannesburg som nästan tog 12 timmar. Planet bullrade, ett barn skrek i stort sett hela natten, det var rätt kallt och jag kunde aldrig hitta ett bra sätt att sova på. Nu förstår jag verkligen varför folk har flygkuddar runt halsen. En sån får det bli på vägen hem. Jag fick max 3 timmars sömn den natten så när jag kom till Johannesburg var jag rätt mosig och sunkig.

På flygplatsen möttes jag av en man som verkade arbeta på flygplatsen och som frågade var jag skulle. Jag visade honom min biljett och så erbjöd han sig att hjälpa mig till rätt gate som skulle ligga en bra bit bort. Jag hade hört att Sydafrikaner skulle vara väldigt hjälpsamma och trevliga så jag lät honom hjälpa mig istället för att trött och seg villa bort mig. Han var otroligt trevlig, frågade en massa frågor om Sverige och tipsade mig om några ställen jag borde besöka innan jag åkte hem. Han hjälpte mig att checka in mitt bagage och när vi nästan var framme stannade han. Hans trevliga och charmiga leende förbyttes snabbt mot en allvarlig och lite bossigare sida och sa: ”now you have to give me money”. Jag blev helt paff och visste inte alls vad jag skulle göra. Borde jag ge honom pengar? Hur mycket i så fall? Lurades han bara? Jag sa att jag inte hade några pengar, spelade dum svensk och sa att jag var hemskt ledsen som inte visste att jag skulle betala honom. ”Just give me anyting. What do you have in you bag?”. Allt jag hade av värde i väskan var min dator och kamera och det skulle han i alla fall inte få ta! Då ringde ett par varningsklockor och jag gick snabbt därifrån. Han blev skitsur på mig och tog några steg bort. Ett par sekunder senare såg jag att han drog fram sitt charmiga leende igen och hoppade på en annan turist som han kunde lura istället. Baah… himla lurigt sånt där. Alla Sydafrikaner är tydligen inte ärligt hjälpsamma och trevliga. Det är bra att jag lär mig. Snappa upp lite här och där redan från början.

Jag passade på att sova någon timme i Johannesburg eftersom jag inte skulle gå på planet förrän två timmar senare. Jag vaknade efter 30 minuter och hörde att det var dags att gå på bussen som skulle ta oss till propellerflygplanet. Nyvaken och helt förvirrad gick jag på bussen som åkte direkt när jag kommit ombord. Planet skulle ju inte lyfta än så jag förstod inte varför vi skulle åka så tidigt...

Då slog det mig att jag hade glömt ställa om klockan till en timme senare. Bra koll Hanna… Himla tur att jag vaknade! När vi skulle kliva på planet hörde jag en mörk röst bakom mig som sa: ”You took a risk sleeping there at the gate”. Mannen bakom mig hade sett att jag somnat och funderat på om jag skulle hinna vakna innan planet gick. Jag berättade om min skräpresa till Johannesburg och min tankspriddhet och han berättade att han var från Bloemfontein. Mer än så hann vi inte prata för vi skulle sätta oss på våra platser. Men när jag satt där på min plats var det något som sa att jag borde gå genom hela flygplanet och sätta mig bredvid mannen jag nyss träffat. Jag såg att det fanns en plats ledig bredvid honom. Jag tvekade länge och såg hur långt det var dit, hur konstigt det skulle vara att sätta mig vid någon jag pratat med i 10 sekunder, och att det inte skulle spela någon roll i och med att flygresan till Bloemfontein bara skulle ta 45 minuter. Men tanken släppte aldrig. Så jag blev trött på att vara svensk, tog mina väskor och skred så graciöst jag kunde genom hela planet. Han blev glad att jag satte mig där och vi pratade om hans familj, om att han gick till kyrkan, om den Sydafrikanska kulturen mm. Deon, som han hette, var hur skön som helst och vi klickade direkt!

Universitetet i Sydafrika hade lovat att jag skulle bli upphämtad på flygplatsen men när jag kom dit var det ingen där… Jag väntade ett tag men ingen kom. Deon hade sagt på flygplanet att jag skulle få träffa hans familj som skulle vara på flygplatsen, så jag gick dit istället. Jag hälsade på familjen, förklarade att ingen hade kommit och att universitet inte hade gett mig något nummer. Vad skulle jag göra nu? Där stod jag utan skjuts, utan något nummer och med fyra Sydafrikaner som jag knappt kände. Deon sa då att de bodde i närheten av universitetet och frågade om jag ville åka med dem istället. Jag hörde mig själv säga JA. Allt gick väldigt fort och när jag satt i bilen slog det mig – Hanna, nu gör du precis det som du INTE skulle göra. Du har ju inte lärt dig något från snubben som krävde pengar på flygplatsen. Jag kunde hörde mina sydafrikanska vänner Chante och Danettes röst i mitt huvud: ”Don´t trust anyone in South Africa Hanna”. Ja, det kanske var dumt men magkänslan var väldigt bra! Nu lovar jag att många av mina vänner som läser detta tänker ”HANNA ÄR DU HELT DUM I HUVUDET?! Åk ALDRIG iväg med någon främling!!”. Men nu ska ni veta att allt faktiskt gick jättebra! Vi åkte igenom hela staden och de berättade om en massa grejer och jag kände mig hur trygg som helst. Jag tackade Gud många gånger där att jag träffade Deon och hans familj annars hade jag fått stå där på flygplatsen bra länge. Läraren mötte mig på Universitetet och var ledsen för att det blivit fel. Det hade fallit mellan stolarna så ingen hade blivit informerad om att hämta mig. Så kan det gå. Som sagt, man måste våga lite och köra på magkänslan. Bara att köra på och hoppas på det bästa. Skiter det sig löser Gud det. Himla bra bevis på det nu tycker jag.