Min första Braai!

Snart är jag en tvättäkta sydafrikan! Ett steg närmare i alla fall. Jag har frågat rätt många vad det krävs för mig att bli en äkta Sydafrikan och alla svarar:

1. Jag måste käka Braai
2. Jag måste se på en rubgymatch

Sen är det tydligen klappat och klart. Käka kött och titta på sport ska jag nog kunna klara av.

Deon, Ingrid, Megan och Madelie Roux är en familj som verkligen har tagit mig under sina vingar. Mina änglar! Deon träffade jag för första gången på flygplanet till Bloemfontein och sedan dess har vi hörts av lite nu och då. De har varit duktiga på att fråga hur jag mår, om jag har någon att hänga med och om det är något de kan hjälpa till med. Det har varit så skönt att ha haft någon som brytt sig ordentligt, speciellt nu i början när allt här är väldigt nytt. Jag har fått följa med familjen på olika grejer vilket har varit riktigt roligt! Det har varit så skönt att få lämna campus för ett tag. man blir rätt fast här i och med att jag inte har bil och inte får gå själv utanför området.

Igår frågade Deon mig om jag ville med och fira deras yngsta dotter Madelie som precis fyllt 13 år. De plockade upp mig på universitetet och så åkte vi till Madelies skola där kalaset skulle vara. Under kvällen badade vi i swimmingpoolen, åt god mat och tittade till Madelie och hennes 30 kompisar som sprang runt och lekte. Under kvällen slog det mig hur mycket Deon påminner mig om min egen pappa. Båda är tekniska och gillar att fixa saker, båda gillar att berätta historier, är glada, sociala, skämtsamma, har samma sorts humor och älskar att grilla. Pappa kommer lätt att klicka med Deon! Resten av familjen trivs jag också väldigt bra med och jag känner mig så hemma när jag umgås med dem. De har blivit lite som min extrafamilj här i Sydafrika. Grymt tacksam för det!

När det började skymma var det äntligen dags för min första Braai! Braai är något som Sydafrikaner är grymt stolta över. Det innebär i stort sett att man äter sjuka mängder kött som man grillar och äter tillsammans med släkt och vänner. Man har braai så ofta man bara kan: Ofta vid kalas och högtider eller när man bara känner för det. De jag snackat med har braai minst en gång i veckan och några kör på rejält och har braai i stort sett varje kväll. Deons familj har 3 stora grillar hemma hos sig. Så klart att de har. Det räcker ju inte med en.

Det var så grymt skön stämning den kvällen. En stor brasa som vi stod runt, stjärnklar himmel, familjen Roux och deras grannar som skämtade hela tiden.

En hel vecka i Sydafrika

Nu har jag varit i Sydafrika i lite över en vecka. Det har gått väldigt fort, samtidigt som det känns väldigt längesen som jag lämnade Sverige. Allt är fortfarande väldigt nytt och det är fortfarande saker att anpassas sig till, men jag börjar så smått hitta mina rutiner och mitt sätt att leva här.

Mat
Maten har varit en rätt stor grej. Det finns ett ställe här på campus där man kan köpa mat, bakelser, smörgåsar och glass mm för en billig peng. Man får en riktig braklunch här för ca 20-25 kr och den kan man lätt dela i två. Det finns rätt mycket att välja på. 10 olika ställen som serverar olika maträtter, men skulle jag äta här varje dag skulle min mage lätt krascha. Här i Sydafrika äts det otroliga mängder skräpmat!! Det är i stort sett alltid pommes till maten, feta och sliskiga såser som de dränker all mat i och väldigt få alternativ som är hälsosamma. Vissa saker är riktigt goda. Kycklingklubba och en röra med kokt potatis och spenat är en riktig höjdare, men det mesta är rätt slibbigt och smaklöst så jag försöker göra lite egen mat emellanåt. Konstigt nog är folk här inte så stora. Antar att de tränar mycket eller så har de en himla bra förbränning. Kanske svettas de bort allt.

Det finns en liten livsmedels affär här på campus där man kan köpa mat och sen finns det även en lite större affär utanför campus där det finns lite mer att välja på. Det är väldigt spännande att strosa runt där i affären och försöka hitta det man är ute efter. Inte helt lätt kan jag säga! Många skumma saker... I affärerna är det mycket färdigmat, många olika sorters cornflakes med socker på, bakelser av alla dess slag, pulversoppor mm, så det är lite knöligt. Det finns inte en skymt av grovt bröd i någon affär. När jag frågade efter mörkare bröd så sprang en kvinna efter det mörkaste brödet de hade. "Här har du, det här är nyttigt och bra". Brödet kvinnan hade gett mig var i samma klass som det svenska rostbrödet Rasker... Men idag lyckades jag faktiskt hitta Ryvitas knäckebröd. Lycka!! Affärerna bjuder även på många goda frukter! Stora mangos, meloner, vindruvor och frukter jag aldrig sett förut.

Det verkar som att min mage är en rätt härdad sådan och det är ju sjukt tacksamt när man bor så här i ett annat land med lite andra goa bakterier och bös. Under de första dagarna köpte jag allt vatten på flaska, men sen sa de att det var onödigt och att jag kunde dricka från kranen istället. Det har funkat himla bra än så länge. Jag har också testat att äta sallad och det har inte heller varit några problem.

Värmen
Det har varit ca 30-33 grader här varje dag och inte ett moln på himlen. Luften är rätt torr och skön och inte alls så fuktig som jag först trodde att det skulle vara. Nätterna är rätt jobbiga. Inget av boendena här har AC. Det spelar inte heller någon roll om man har öppet fönster eller inte för det är väldigt varmt även på kvällarna. Som tur är har jag varit så trött på kvällarna så jag har däckat direkt, men igår natt var det riktigt segt. Då var det så otroligt varmt så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Svettigt när jag gick och la mig och svettigt när jag vaknade. Egentligen ska man inte ha öppet fönster på kvällarna i och med att folk kan stjäla sakerna man har vid sängen. En svensk som varit här på UFS för ett par år sedan berättade att han blivit av med datorn när han hade haft öppet fönster. Det finns galler på fönstren, men på något sätt lyckas de stjäla saker ändå. Jag försöker anpassa mig så gott det går. Som tur är kommer det bli svalare och svalare allt eftersom tiden går i och med att det går mot vintern här.

Träning 
Idag har jag fixat så att jag får tillgång till swimmingpoolen som de har här på området. Det ska bli skönt att komma igång med träningen och att samtidigt få svalka av sig i värmen. Jag har spelat volleyboll i många år så jag hade hoppats på att det skulle finnas ett lag här som jag kunde träna med, så under min första vecka här frågade jag en sportansvarig om det fanns möjlighet att spela volleyboll. Hon sa att det fanns ett lag men att det var lite krångligt nu och att jag inte kunde börja träna förrän i mars av någon konstig anledning... MEN en tjej gick förbi mitt boende här i veckan med en volleyboll i handen så jag sprang fram till henne och frågade om de hade ett lag här på campus. Hon berättade att de tränar tre gånger i veckan och att det bara var att haka på direkt! Så krångligt var det... Himla tur att jag fick tag på henne! I förrgår tränade jag med gänget för första gången. Det var 9 killar och 2 tjejer med blandade erfarenheter, men de flesta var riktigt grymma så det blev bra spel! Träningen var utomhus på en tennisplan som de hade målat volleybollinjer på så det var lite ovant - både underlaget och den tryckande värmen! Träningen höll på i två timmar då vi gjorde många olika övningar och spelade sista halvtimmen. Riktigt skönt gäng så jag ser verkligen fram emot att träna mer med dom! (Bilder kommer på måndag).

Djur 
Inga traumatiska möten med vidriga kryp än! Puh... Jag hade förberett mig på att få se ormar, spindlar och andra äckliga varelser men det enda jag har sett hittills är en medelstor spindel, myror, getingar, flugor och fåglar som flyger överallt. En kompis ska ta mig ut och jaga nästa helg så där kanske jag får gosa runt med några kräk. Tagga till!

Säkerheten
Jag har hört väldigt många olika tips och råd angående säkerheten. Vissa säger att jag inte bör gå ensam på campus efter kl 19 medan vissa påstår att det är hur lugnt som helst alla tider på dygnet. Jag har testat mig lite fram och kommit fram till att det är rätt safe här. Överallt på området går det vakter som har koll på läget. Känner man sig otrygg är det bara att ringa på en vakt så kommer det en person och följer en dit man ska. Lite här och var finns det knappar som utlöser alarm om något skulle hända. Det är mest utanför campus som man ska passa sig. På dagen ska det inte vara någon fara, men man vet ju aldrig. Jag har försökt att gå med folk till och från affären. Bäst att ta det säkra före det osäkra nu i början. Känna av läget och så vidare.

Människorna
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag ÄLSKAR sydafrikaner! De är grymt vänliga och hjälpsamma. De gillar att kramas mycket. Det är få gånger jag tagit i hand när jag hälsat på en ny människa. Här kramas man oftast direkt, så det är ju bara att haka på.

Första veckan har varit väldigt händelserik och skön! Jag trivs grymt bra här så jag ser verkligen fram emot att få spendera 5 månader här!

Bildbomb på UFS

Huvudbyggnaden där rektorn och alla andra viktiga nissar sitter

Park

Callie Human - Sporthall och aula

Swimmingpoolen

Park

En av lektionsbyggnaderna

Skyltar på svenska! :D

Studenternas byggnad

Skön staty

Datasalen

Ragfarm - Nollning där varje boende bygger en stor vagn som de sedan ska åka runt med. Snyggaste vagnen vinner. 

Planer för Netball

Biblioteket

"Bryggan" där alla hänger. Shopping, lunchställe, mataffär, bank mm

Här köper man lurren. 99% är skräpmat!

Det finns så klart en massa andra byggnader, men där har ni en liten bild av hur det ser ut här på universitetet.

Partykyrka!!

Chante, en tjej som pluggade i Sverige förra terminen och som bor här i Bloemfontein, drog med mig till kyrkan nu i veckan. Det var en väldigt annorlunda och häftig upplevelse. Kyrkan vi skulle till heter CRC (Christian revival church), har ca 45 000 medlemmar (!!!) och är den största i Bloemfontein. (Btw uttalas Bloemfontein blomfontän, men dom som är coola säger bara Blom).

Vi åkte dit 30 minuter innan gudstjänsten skulle börja för då var det något som hette "Pre-service". Kyrksalen var så sjukt stor! 7000 personer rymde kyrksalen och scenen var enorm. Längst fram på scenen stod det JESUS med stora bokstäver, klart och tydligt. När vi kom in i kyrksalen uppmanade pastorn alla 300 som var där att be för gudstjänsten. De som var där reste sig då upp. Först trodde jag att alla gick för att samlas i ett rum för att be, som jag är van vid, men de som var där började forma grupper och gick efter varandra i en lång orm mellan stolsraderna fram och tillbaka. Jag fattade ingenting. Chante förklarade att alla skulle gå runt i hela kyrksalen för att be om att det skulle komma mycket folk, att många skulle ta emot Jesus, be för ungdomarna i kyrkan och be att Gud skulle vara närvarande. "Så nu är det bara att sätta igång och be i tungor. För du kan väl be i tungor?". (googla gärna fram det om du inte vet vad det är)  Jag hade aldrig gjort det förut. Hon blev superförvånad och sa "VA?! Dig får vi ta itu med sen. Du kan be på svenska nu så länge". I kyrkan fanns det ca 40 pastorer och varje grupp hade sin egen pastor. Pastorn gick före och vår grupp på ca 30 pers följde efter. Det blev ett himla liv när alla satte igång och det fanns inte en enda som inte bad. Alla var med! Efter ca 20 minuter var vi klara och då gick vi och satte oss på våra platser.

Allt började med ett gäng lovsånger (typ Hillsong) där lovsångsledarna hoppade och studsade runt över hela scenen. Bakom lovsångsledarna dansade och sjöng en stor kör. Riktigt bra musik!! Sydafrikaner kan verkligen det där med att sjunga. Alla i hela kyrksalen klappade med i alla sånger, dansade, sjöng och bara öste järnet!! Pastorn som skulle hålla predikan den kvällen kallades för "The lion" för att han var rätt eldig och brukade skrika en del... Det var en riktigt bra predikan! Den handlade om att våga lita på Gud, våga lämna sin trygghetszon, våga drömma och våga vara mer än du är. Passade väldigt bra in på var jag är i livet nu. Min resa till Sydafrika är absolut en utmaning, men jag litar på Gud till tusen! Hittills har han grejat det himla bra och det tackar och bockar jag för. I slutet av gudstjänsten bjöd pastorn fram alla som hade blivit berörda av predikan och de som ville ta emot Jesus att få förbön. Det bara vällde fram folk till scenen där förebedjarna stod! Säkert 400 pers. Riktigt häftigt att se. Därefter avslutades gudstjänsten med några lovsånger och sen var det slut.

Kyrksalen

Scenen i kyrksalen

Efter gudstjänsten fick jag hälsa på Chantes vänner. Så otroligt fina människor! Alla var så snälla, öppna och roliga så efter bara några minuter kändes det som att man hade känt dom hela livet. Som svensk har man redan en massa pluspoäng från början. "WOW are you from Sweden?!". Dom tycker att det är superexotiskt. Jag visade en del bilder från i julas och alla var så imponerade. De allra flesta hade inte sett snö och de försökte förstå hur vi svenskar kunde överleva överhuvudtaget.

De har en tradition att dra till donken efter kyrkan och hänga där ett par timmar så det var bara att hänga på. Guldtillfälle att knyta kontakter! Sydafrikaner är lite som jag tänker att amerikanare är. Högljudda, skämtsamma och bara kör på utan att tänka på de som sitter runtomkring. Det var en superrolig kväll och jag skrattade så fruktansvärt mycket den kvällen. Sen drog vi hem till en av killarna, hängde, käkade ännu mer och klippte hår. Dom är helt sjuka i huvudet. På ett bra sätt. Jag älskar dom!

Häng på donken

Svenskar i all ära, men sydafrikaner är något alldeles speciellt. Under de sex dagar jag varit här har jag har mött en otrolig värme, kärlek, öppenhet och gästfrihet. Helt sinnes! Svenskar är ofta lite svårare. Det tar ibland en liten stund för oss att släppa in folk, men här kör man bara på, fullt ut, 100 %.

Fötterna är trötta på att vara underst

Jag bor på ett internat som heter President Steyn. Eget rum med kök, toalett och dusch vilket har varit himla gött! Ett väldigt charmigt ställe. Duschen håller på att falla isär, kylskåpet är egentligen en frys och sängen är nog den hårdaste sängen jag någonsin sovit på (men jag sover riktigt gott i den!). Här ska jag tydligen bara bo i 4 dagar för sen ska jag flytta till det nybyggda internatet som precis blivit färdigbyggt. Några jag snackat med idag kallar internatet ”The hotel” eller ”The castle”. Ska tydligen vara riktigt fancy!

Framsidan

Innergården

                                               
Här kan ni se hur det ser ut i min lilla lya

När jag vaknade på morgonen var jag så sjukt förvirrad. Klockan ringde klockan 7 och det var helt ljust i rummet! Sydafrika… så var det ja! Så skönt att inte vara kvar i mörka och kalla Sverige! Trots de otroligt hårda sängarna sov jag väldigt gott vilket var bra för dagen idag skulle bli intensiv. Vid UFSs (university of free state) huvudkontor för socialt arbete gick vi igenom några säkerhetsgrejer som kunde vara bra för mig att ha koll på

• Inte gå ute ensam på kvällen, inte ens på campus. 
• Gömma min dator bland kläderna innan jag lämnar rummet
• Aldrig ha något värdefullt nära fönstren
• Inte vifta runt med mobilen för mycket
• Inte försöka göra motstånd om någon försöker råna mig

Jag är en person som i stort sett tror gott om alla. Jag har aldrig blivit rånad, jag har aldrig varit rädd att gå ensam när det är mörkt. I Jönköping där jag pluggar har jag tappat bort min plånbok tre gånger och alla gånger har jag fått tillbaka den. "Den här tron på det goda i alla människor... Lägg den åt sidan några månader" som en vän sa. Trygga och fina Sverige, vad jag kommer sakna dig!! Inget av det där gäller längre och jag är tvungen att hela tiden hålla uppe min gard och bli mindre slarvig. Vi får la se hur det går.

Karta över hela UFS

Amon, som jobbar med de internationella studenterna, tog mig lite senare på en ordentlig rundvandring runt campus. Det är så otroligt stort här!! Hela campus är som en egen liten by. Ett stort bibliotek, egen bank, egen mataffär, en massa små stånd där man kan köpa mat (framförallt skräpmat) för en billig slant. Det går lite drygt 30 000 studenter här varav 4000 bor på campus så det är inte konstigt att det är så stort. 

Efter rundvandringen skulle jag registreras. Jag kom till kontoret den tiden som vi bestämt. Marlon och Amon som skulle hjälpa mig sprang runt överallt och jag fick sitta och vänta ett bra tag. . 2.5 timmar senare kom vi igång. Välkommen till Afrika Hanna. De har ett riktigt krångligt system här för att registrera sig. Först skulle man välja en sjukförsäkring (den som jag hade betalat för i Sverige gällde tydligen inte sa de, så den hade jag betalat helt i onödan… bittert). Sen skulle man gå fram och tillbaka genom hela campus för att registrera sig på en massa datorer, få lösenord på ett annat ställe, gå till en annan byggnad för att få sitt kort, få studieguiden lite längre bort och sen var man klar. Riktigt förvirrande. Aldrig mer igen!!

Jag förstod snabbt att min hud inte pallar den sydafrikanska solen. I Sverige är det inga problem. Jag har rätt lätt för att bli brun och bränner mig nästan aldrig. Det är väldigt sällan jag brukar smörja mig med solkräm, men här får man brassa på rejält! Ofta brukar man ju märka i ansiktet först om man bränt sig. Jag tittade i spegeln under dagen och det såg inte så farligt ut men så här såg det ut när jag kom hem efter första dagen --> 

Det hade blåst en hel del under dagen så jag hade inte känt hur varmt det faktiskt hade varit ute. Och grejen är att solen står rätt uppe på himlen här så ansiktet blir inte så värst brunt utan det är nacken och axlarna som tar stryk. After sun aloevera och jag kommer att hänga mycket under de här månaderna har jag en känsla av. bålshade varte så farligt ut. Grt hade blåst lite under dagen så man kände inte hur varmt det egentligen varte så farligt ut. GrJag borde kanske ta efter sydafrikanernas märkliga mode: Fiskehatt, paraply, långbyxor och långtröja. Under första dagen såg jag endast 3 personer som gick i shorts. Jag fattar inte hur de klarar av det!! Amon berättade för mig att många har komplex och vill inte visa för mycket hud, eller så är det för att de inte vill bli ännu brunare/bränna sig. Smart, men sjukt plågsamt. Jag funderar på den ett tag…

Äventyr redan första dagen

Resan började i Jönköping kl. 10.20 och jag skulle inte vara framme förrän 14.55 dagen efter, så jag hade en lång resa framför mig. Allt gick rätt smidigt och bra men äventyret började mycket tidigare än jag trodde. Den jobbigaste biten på resan var nog nattflygningen till Johannesburg som nästan tog 12 timmar. Planet bullrade, ett barn skrek i stort sett hela natten, det var rätt kallt och jag kunde aldrig hitta ett bra sätt att sova på. Nu förstår jag verkligen varför folk har flygkuddar runt halsen. En sån får det bli på vägen hem. Jag fick max 3 timmars sömn den natten så när jag kom till Johannesburg var jag rätt mosig och sunkig.

På flygplatsen möttes jag av en man som verkade arbeta på flygplatsen och som frågade var jag skulle. Jag visade honom min biljett och så erbjöd han sig att hjälpa mig till rätt gate som skulle ligga en bra bit bort. Jag hade hört att Sydafrikaner skulle vara väldigt hjälpsamma och trevliga så jag lät honom hjälpa mig istället för att trött och seg villa bort mig. Han var otroligt trevlig, frågade en massa frågor om Sverige och tipsade mig om några ställen jag borde besöka innan jag åkte hem. Han hjälpte mig att checka in mitt bagage och när vi nästan var framme stannade han. Hans trevliga och charmiga leende förbyttes snabbt mot en allvarlig och lite bossigare sida och sa: ”now you have to give me money”. Jag blev helt paff och visste inte alls vad jag skulle göra. Borde jag ge honom pengar? Hur mycket i så fall? Lurades han bara? Jag sa att jag inte hade några pengar, spelade dum svensk och sa att jag var hemskt ledsen som inte visste att jag skulle betala honom. ”Just give me anyting. What do you have in you bag?”. Allt jag hade av värde i väskan var min dator och kamera och det skulle han i alla fall inte få ta! Då ringde ett par varningsklockor och jag gick snabbt därifrån. Han blev skitsur på mig och tog några steg bort. Ett par sekunder senare såg jag att han drog fram sitt charmiga leende igen och hoppade på en annan turist som han kunde lura istället. Baah… himla lurigt sånt där. Alla Sydafrikaner är tydligen inte ärligt hjälpsamma och trevliga. Det är bra att jag lär mig. Snappa upp lite här och där redan från början.

Jag passade på att sova någon timme i Johannesburg eftersom jag inte skulle gå på planet förrän två timmar senare. Jag vaknade efter 30 minuter och hörde att det var dags att gå på bussen som skulle ta oss till propellerflygplanet. Nyvaken och helt förvirrad gick jag på bussen som åkte direkt när jag kommit ombord. Planet skulle ju inte lyfta än så jag förstod inte varför vi skulle åka så tidigt...

Då slog det mig att jag hade glömt ställa om klockan till en timme senare. Bra koll Hanna… Himla tur att jag vaknade! När vi skulle kliva på planet hörde jag en mörk röst bakom mig som sa: ”You took a risk sleeping there at the gate”. Mannen bakom mig hade sett att jag somnat och funderat på om jag skulle hinna vakna innan planet gick. Jag berättade om min skräpresa till Johannesburg och min tankspriddhet och han berättade att han var från Bloemfontein. Mer än så hann vi inte prata för vi skulle sätta oss på våra platser. Men när jag satt där på min plats var det något som sa att jag borde gå genom hela flygplanet och sätta mig bredvid mannen jag nyss träffat. Jag såg att det fanns en plats ledig bredvid honom. Jag tvekade länge och såg hur långt det var dit, hur konstigt det skulle vara att sätta mig vid någon jag pratat med i 10 sekunder, och att det inte skulle spela någon roll i och med att flygresan till Bloemfontein bara skulle ta 45 minuter. Men tanken släppte aldrig. Så jag blev trött på att vara svensk, tog mina väskor och skred så graciöst jag kunde genom hela planet. Han blev glad att jag satte mig där och vi pratade om hans familj, om att han gick till kyrkan, om den Sydafrikanska kulturen mm. Deon, som han hette, var hur skön som helst och vi klickade direkt!

Universitetet i Sydafrika hade lovat att jag skulle bli upphämtad på flygplatsen men när jag kom dit var det ingen där… Jag väntade ett tag men ingen kom. Deon hade sagt på flygplanet att jag skulle få träffa hans familj som skulle vara på flygplatsen, så jag gick dit istället. Jag hälsade på familjen, förklarade att ingen hade kommit och att universitet inte hade gett mig något nummer. Vad skulle jag göra nu? Där stod jag utan skjuts, utan något nummer och med fyra Sydafrikaner som jag knappt kände. Deon sa då att de bodde i närheten av universitetet och frågade om jag ville åka med dem istället. Jag hörde mig själv säga JA. Allt gick väldigt fort och när jag satt i bilen slog det mig – Hanna, nu gör du precis det som du INTE skulle göra. Du har ju inte lärt dig något från snubben som krävde pengar på flygplatsen. Jag kunde hörde mina sydafrikanska vänner Chante och Danettes röst i mitt huvud: ”Don´t trust anyone in South Africa Hanna”. Ja, det kanske var dumt men magkänslan var väldigt bra! Nu lovar jag att många av mina vänner som läser detta tänker ”HANNA ÄR DU HELT DUM I HUVUDET?! Åk ALDRIG iväg med någon främling!!”. Men nu ska ni veta att allt faktiskt gick jättebra! Vi åkte igenom hela staden och de berättade om en massa grejer och jag kände mig hur trygg som helst. Jag tackade Gud många gånger där att jag träffade Deon och hans familj annars hade jag fått stå där på flygplatsen bra länge. Läraren mötte mig på Universitetet och var ledsen för att det blivit fel. Det hade fallit mellan stolarna så ingen hade blivit informerad om att hämta mig. Så kan det gå. Som sagt, man måste våga lite och köra på magkänslan. Bara att köra på och hoppas på det bästa. Skiter det sig löser Gud det. Himla bra bevis på det nu tycker jag.

Nedräkning

Nu är det bara sex dagar kvar tills jag sitter på flygplanet som ska ta mig till Bloemfontein. Galet. Jag kan inte längre räkna ner i månader och inte heller veckor. Utan nu är det dagar som gäller... Just nu är jag glad, rätt lugn och sansad, men så har det inte alltid varit. Det har gått varit väldigt upp och ner under de senaste veckorna.

För ungefär 1.5 månad sedan fick jag reda på att jag skulle åka. I början var jag helt lyrisk och kunde inte sluta le! Jag ringde mamma, pappa och alla syskon och berättade vad som hade hänt. Jag började direkt leta bloggar, se på bilder, kolla in filmer på youtube och prata med människor som varit i Sydafrika för att få mig en hyfsad bild av det land som snart skulle bli mitt nya hem.Jag och en lärare på högskolan satt många timmar för att försöka få ihop alla papper till mitt visum. Jag skulle göra en hälsoundersökning, röntga mina lungor, bevisa att jag var rik, fixa nytt pass, fylla i blanketter, få bekräftelser från universitetet, dra ut polisregister och en massa, massa annat. Jag slet som en gnu för att få allt i ordning och det gick rätt bra fram tills två veckor innan visumet behövde lämnas in till ambassaden... Lärarna i Sydafrika är inte de snabbaste människorna i världen. Det fattades två sketna papper för att mitt visum skulle vara komplett. Det var papper som inte skulle vara speciellt svåra att få fram utan det skulle egentligen bara vara att skicka dom. Men nej. Så roligt skulle vi inte ha det. Jag väntade i två veckor utan att få svar. För att krångla till min situation ännu mer bestämde sig lärarna som jag hade haft kontakt med att dra till Thailand innan de hade skickat mina papper. Istället lämnades allt ansvar över till någon annan tjomme på universitetet. Efter ytterligare några dagars väntan fick jag tillslut mina papper men då var det bara fyra veckor kvar tills jag skulle åka iväg. På ambassaden hade de sagt att det skulle ta 6-8 veckor att få mitt visum. Jag tog första bästa tåg till Stockholm och lämnade in allt. Jag frågade på ambassaden om de kunde snabba på ärendet, men de sa bara: "du får ha lite is i magen... vi kan inte garantera något".

Jag blev så otroligt besviken och ledsen... Jag som hade slitit med alla papper, gjort allt jag kunnat för att hinna i tid och så gick det inte ändå. Jag insåg att jag skulle få boka om flygresan, missa viktig information i början, missa insparken och komma direkt när kurserna skulle börja. Ingen bra start... Under den perioden var jag rätt nere. Allt jag kunde göra var att vänta. Det var så himla jobbigt att inte veta. Men så en dag ringde det på telefonen. Ett 08-nummer så jag struntade i att svara. Tänkte att det skulle vara en försäljare. Men så lämnades ett meddelande på telefonen. Jag lyssnade på meddelandet och blev så otroligt lättad! "Your visa is now ready for you and you can come and get it on monday". Helt otroligt! Dom fixade det på en vecka. Så nu är allt klart. Visumet har jag i min hand och nu är det bara att räkna ner de sista dagarna. Tack gode Gud!!