City-tour

Universitetet hade fixat så att alla internationella studenter skulle få sig en liten bättre bild av Bloemfontein genom att få en guidad tur genom hela stan. Tanken var att vi skulle samlas kl 8 på morgonen för att bli upplockade av bussen. Men när jag kom dit var vi bara 5 pers där. Tydligen inte bara sydafrikaner som inte kan hålla tiden… Vi skulle vara runt 60 pers. Folk droppade in en timme senare. Skum grej. Men himla tur för dom att bussen också var försenad.

Det var väldigt skönt att få lämna universitetet ett tag och att få se hur det faktiskt ser ut i Sydafrika. UFS är som en liten egen bubbla. Det är rätt säkert där och det är väldigt rent och snyggt. Riktigt så är det inte i övriga stan. Det som slog mig mest var att det var väldigt skitigt överallt. Papper, tidningar, mat, gammal frukt, folk som kissar överallt, hundar och katter lite varstans och en massa annat bös. När man har levt innanför universitetets murar ett tag tänker man att miljön är så överallt. Men njaaaej inte riktigt så va. 

Vi åkte runt på en massa ställen, museum, någon park, Naval Hill där statyn av Nelson Mandela finns och så åkte vi förbi några township där de allra fattigaste i staden bor. Det var så sjukt skumt. Alla studenter satt där i en flådig buss, tryckte näsan mot fönstren för att se alla plåtskjul och människorna som levde där. Det var som att de var en attraktion. Det var lite för tvära kast. ”Till höger ser ni något som kallas för township. Här bor alla fattiga I Bloemfontein. Har alla fått sina matpaket? Bra, då ska vi ta och åka till en park för att äta. Där kan ni också shoppa och titta på den vackra naturen”. Baah… Väldigt märklig känsla. Svårt att förklara. Men det kändes så skumt.

Det är så väldigt många blandade känslor när man får se fattigdomen på så nära håll. Ena stunden blir jag väldigt tacksam över allt jag har. Underbar familj, fina vänner, lägenhet, mat, utbildning, pengar och en massa annat. Andra stunden blir jag himla arg på hur sned världen är. Klart att jag har vetat att världen är vrickad, men det är verkligen annorlunda att se det på så nära håll… Blir så chockad när jag får se det med egna ögon. Det är så många som har det så himla skräp. Det är lite kaos i huvudet nu med allt det jag får höra och se. Det är så många problem här i Sydafrika som det inte finns något givet svar på hur man ska lösa. Riktigt klurigt många gånger. En vän berättade om en stad utanför Bloemfontein där familjen får pengar om de har ett barn som är funktionshindrat. Det är en bra grej, men en mindre bra grej är att det är så många som utnyttjar det här systemet. För att familjer ska få ta del av bidraget är det många mammor som dricker alkohol och använder droger när de är gravida för att se till att deras barn inte utvecklas som det ska. Familjen får pengar men barnets liv blir total raserat. Egoistiskt och tragiskt… Man fattar inte riktigt att människor har mage att göra något sådant. Det låter för hemskt för att vara sant. Många tankar snurrar också kring vilket ansvar vi har! Sverige är ett fantastiskt land. Vi har resurser, kunskap och pengar. Tänk om vi kunde öppna våra ögon och klura ut hur vi bäst kan hjälpa de som inte har något. I och med att det är rätt kaos i huvudet har jag inte kunnat samla ihop alla mina tankar och landat i något bra. Som ni hör är det lite "jag-ska-rädda-hela-världen-tänk" just nu. Jag vet att det egentligen inte går. Men jag låter mig få vara lite i den bubblan ett tag och så får vi se var det bär iväg. Jag har i alla fall fått många andra perspektiv på saker och ting. Det är nyttigt men också väldigt jobbigt. Ska bli spännande att se var det landar i slutändan och hur jag kommer att påverkas av detta. Som sagt... kaos. Men det blir nog bra det här! 

National women's memorial museum

Staty av Nelson Mandela

Navel Hill

Bloemfontein

Bloemfontein

Jag och Sophi från Tyskland

"Olieevch" ehm ...typ. Lär mig aldrig de där himla namnen på afrikaans. En park var det i alla fall

ÄNTLIGEN fick jag se lite djur!! :D 

Township

Towers of hope

Nu äntligen har jag lyckats skriva ihop ett inlägg om praktiken. Jag har fått vara på en organisation i tre veckor nu och det är så otroligt mycket jag har fått vara med om så det har tagit lite tid att sortera alla tankar och upplevelser, men BAM här har ni ett monsterinlägg! Strunta i att det ser långt ut.. LÄS! Det är värt det.

Organisationen jag ska få vara på heter "Towers of Hope" och de hjälper människor på väldigt många områden! Det är totalt ca 20 volontärer som jobbar på organisationen varav tre är anställda.  Jag känner verkligen att jag har kommit in bra i gruppen. Det är så otroligt fina människor som jobbar här och lägger ner hela sin själv och sin kraft i detta. De flesta som jobbar där är mellan 30-40 år, så jag är den yngsta av alla. Hela kalaset finansieras av företag som sponsrar dem på olika sätt med både mat och pengar. De har gång på gång försökt få pengar från de högre nissarna i landet men av någon märklig anledning får de inte några medel alls. Sjukt tråkigt för det finns så mycket de skulle vilja göra men nu begränsas de av att de inte har tillräckligt med pengar...

Olika områden som Towers of Hope pysslar med:

Soppkök

Två gånger om dagen serveras det mat i kyrkan då alla som vill får komma och få en rejäl portion soppa. De två stora hotellen i Bloem ger organisationen mat att göra soppa av och ett bageri i stan ger kyrkan det bröd som inte blivit sålt för dagen. Det brukar komma runt 80 pers varje dag för att äta så hela matsalen är helt smockfull! De som kommer dit är medelålders män och 98% är svarta. Jag har inte sett en enda kvinna där och jag vet inte riktigt varför det är så. Får se till att ta reda på det. Det var så hemskt att se alla dessa människor. Skitiga kläder, sönderslitna skor och ingenstans att ta vägen. Deras liv är på gatan och majoriteten använder droger för att klara av sin vardag. Allra jobbigast var det att se några killar som satt vid ett bord som var i min ålder. Det blir lite närmare då på något sätt...

En av volontärerna berättade att det kan bli rätt stökigt under måltiderna ibland. Många av de som kommer för att äta är drogmissbrukare och kan vara rätt oförutsägbara. Därför är det disciplin som gäller för att skapa ordning och reda. Innan de släpper in killarna i kyrkan måste de lämna ifrån sig alla droger och vapen som de bär med sig. Sen får de skriva upp sig på en lista vid ingången. Antar att det är för att föra lite statistik över vilka killar som kommer. Innan de får lov att hämta maten är det någon av volontärerna som håller en andakt och så avslutas den delen med en bön. Därefter får ett bord i taget gå och hämta mattallriken som vi förberett. För det mesta funkar systemet väldigt bra och det är ofta inga problem alls. Men första dagen jag var där blev det lite kaos. Vissa försökte ta mat två gånger och de följde inte reglerna. Några i vår grupp fick säga till killarna och så fick alla gå tillbaka till sina platser. Efter att ha sagt till på skarpen blev bättre och sen flöt det på smidigt. 

Matsalen

Brödleverans från bageriet

Här öser vi upp soppa och 4 brödskivor

Mina damer och herrar, här har ni förmodligen den skönaste mannen i världen- Elliot!! Elliot är 70 år, halvt blind men kände sig manad av Gud att komma hit och diska efter varje måltid. "Jag kan inte mycket, men jag kan diska och sjunga". Så varje gång vi har soppkök diskar han och sjunger nonstop. Han kan heller inte sluta prata om Jesus och vad han har gjort i Ellots liv, så när man hänger med honom får man en predikan eller två.

Städjobb

Vid varje mattillfälle i kyrkan berättar vi att det finns chans för dem att få ett jobb och få möjlighet att tjäna pengar på egen hand.  I nuläget har de 15 killar som har hakat på organisationens jobbmöjligheter. Det finns några företag här i Bloem som behöver hjälp med att städa olika områden i staden. Det är riktigt skitit här. Skräp överallt, så grabbarna gör en himla bra insats. Några dagar i veckan tar de med sig de 15 killarna och släpper av dem på det området där de ska städa. När arbetspasset är slut kommer de tillbaka till kyrkan och får käka mat.

Det är inte alla som får haka på de här arbetspassen. Först måste man visa att man är motiverad till att lämna livet på gatan och är villig att göra bra ifrån sig på jobbet. Jobbet innebär många fördelar så som ett extra mål mat på dagen, kläder, lön och så få de vara med och lära sig om life-skills en gång i veckan. Life-skills-lektionerna är en gång i veckan och där pratar man ex hur man löser problem, om kommunikation, ekonomi, droger och alkohol mm. I april ska jag få hålla ett pass för dem. Nervöst, men kul! När de har fullföljt alla lektioner får de ett diplom som de kan ha i sitt CV. Om de går igenom hela den här processen kan det leda till att de får ett riktigt jobb i slutändan och lämnar livet på gatan. De berättade att det i nuläget är två killar som det har gått väldigt bra för och som fått riktiga jobb! Så himla gött! Det funkar verkligen om de är motiverade och lägger ner tid och energi! Men allt är helt frivilligt. Vill de inte vara med längre är de fria att gå. Dyker man inte upp på jobbet eller kommer dit onykter får man färre arbetstimmar i veckan. Allt är för att motivera grabbarna!

3.5 ton kläder som donerats av en skola här i Bloem

"Ladies of the night"

Ett annat område som organisationen jobbar med är att hjälpa de prostituerade varje torsdag kväll. De har sitt säte ca 200 meter från kyrkan där Towers of hope har sitt säte. Thessa Esmé och hennes man är huvudnissarna för ”Ladies of the night”. Det är ett rätt nystartat område och de har bara gjort detta sedan oktober förra året, så allt är väldigt nytt och de jobbar för fullt med att utveckla det och göra det bättre och bättre för tjejerna. När jag kom dit första gången trodde jag att vi skulle sitta inomhus och hänga med tjejerna som ville komma dit för att prata med någon eller om de ville ha vård på organisationens egen klinik. Helt fel! När jag kom dit delades volontärerna in i två grupper om fyra. Jag fick en låda med smörgåsar i handen och en annan tjej fick med sig en väska med glas och några drickor. "Så, då är det bara att gå ut och hälsa på tjejerna". Say what?! Skulle fyra tjejer gå UT mitt i stan på natten bland alla skummisar...?! Det hade alla varnat mig för att aldrig någonsin göra. Snacka om att jag blev nervös! Jag lugnades ner ett par hekto när varje grupp hade med sig två killar som skulle skydda oss om något hände. Men ändå... Vår uppgift skulle vara att hälsa på tjejerna, fråga hur de mådde, hur deras dag hade varit, om det var något de ville att vi skulle be för. I och med att vi därför skulle ha hela vårt fokus på tjejerna skulle inte vi ha någon chans att se om det hände något. Killarnas uppgift var då att hålla sig lite på avstånd för att ha koll på läget.

När vi drog ut på kvällen trodde jag att vi skulle gå till en speciell gata där tjejerna stod. Fel igen. Tjejerna var överallt! På i stort sett varje gata stod det lättklädda tjejer och väntade på att bli upplockade. Det var jag inte riktigt beredd på... Det var betydligt fler tjejer än jag hade tänkt. Så fort vi såg en tjej på någon av gatorna gick vi fram till henne och försökte lära känna henne, visa att vi brydde oss om henne och bara gav en massa kärlek. De andra tjejerna i min grupp hade varit ute många kvällar innan så de kände igen tjejerna vilket gjorde det lättare att prata med dem. Jag har nu hälsat på tjejerna tre kvällar så jag börjar känna igen några och de börjar veta vem jag är, så det känns bra! Allt handlar om att knyta kontakter och sånt tar ju tid, så det är bara att ha tålamod och så kan tjejerna förhoppningsvis börja öppna upp sig. De flesta är rätt stängda och vill inte prata så länge. Helt förståeligt.. De får egentligen inte prata med oss. Deras pimp tar ett par rundor i området för att se till att tjejerna gör sitt jobb och man märkte så tydligt när pimpen var i närheten för tjejerna blev nervösa och försökte avsluta samtalet så fort som möjligt..

En annan sak som jag inte heller var beredd på var hur unga tjejerna var. De allra flesta var mellan 16-25 år så de var yngre än mig och den allra yngsta vi träffade var 14 år. 14 ÅR!!! Så fel, så hemskt och så…ah, jag vet inte. Det var riktigt tungt att gå omkring där den natten. Många tjejer var höga på droger, desperata efter hjälp, desperata efter ett annat arbete. När vi frågade dem om det var något specifikt de ville att vi skulle be för var det många som sa att vi gärna fick be för att de kunde hitta ett annat jobb. De vill inte vara där, men de har inte så många andra alternativ. Det här är det enda sättet de får pengar på. Det är svårt för dem att hitta ett annat jobb. I Sydafrika är arbetslösheten runt 40-50%. Detta är deras vardag och här är de fast tills de hittar ett annat jobb. Lönen är riktigt låg. Alla pengar de tjänar in på en kväll ger de till sin pimp och så delar han i sin tur ut en liten summa pengar till tjejerna

Thessa har möjlighet att ta sig an några av dessa tjejer och ge dem jobb inne på organisationen. Där får de göra väskor genom att sy ihop gamla jeans och slipsar och så får de också göra kuddar av gamla tyger. Ibland får de in jobb från något företag då de exempelvis får sy gardiner till företaget. Dessa kuddar och väskor kan de sedan sälja via organisationen och på så sätt få in pengar. Dessa tjejer får även ta del av life-skills lektioner en gång i veckan där de får hjälp med att klara av vardagen och kunskaper som är bra att ha med sig i livet.

Du som läser detta - hjälp mig gärna att be för de här tjejerna!! Är du inte kristen får du gärna bara tänka varma och bra tankar. Tjejerna lever riktigt farligt. HIV och olika könssjukdomar är väldigt vanligt i Sydafrika, vissa tjejer jag träffade hade blåmärken så många blir illa behandlade av männen. På vintern när det blir kallt på kvällarna måste de fortfarande stå lättklädda och sälja sig. För att klara av att jobba på det här sättet sniffar de lim eller tar till droger. Baah… det här är tjejernas vardag. Det ska inte vara så.

På gatorna var det inte bara unga tjejer som var prostituerade utan lite här och var såg man människor som satt på trottoarkanten och tog droger. Jag minns speciellt en kille som vi gick förbi. Han var ca 17 år, stod lutad mot en vägg och var riktigt hög efter att ha sniffat lim. En av killarna i vår grupp försökte få kontakt med honom, men det gick inte alls. Killen var helt borta och levde i sin egna lilla värld. När vi gick vidare följde han efter oss, men höll sig en bit längre bort. 17 år. Som min lillebror. Det rörde till så otroligt mycket i min hjärna första kvällen jag fick vara med där. Jag var så chockad över vad jag precis varit med om. Jag visste att det skulle vara fattigt och hemskt i Sydafrika, men jag var inte riktigt beredd på att se det på så nära håll. Jag fick vara där mitt i smeten och jag fick se så många ungdomar som levde under så hemska förhållanden. När jag gick runt den första kvällen kunde jag se min egen lillasyster och min lillebror. Tänk om det varit mina egna småsyskon som behövde leva på det sättet. Tänk om det inte funnits något annat alternativ för dem. Tänk om Maria var tvungen att sälja sig för att få pengar. Tänk om Oskar hade behövt sniffa lim för att glömma verkligheten. Tänk om… Det blev lite för mycket så då brast det för mig och jag grät när jag kom tillbaka till centret. Jag har fortfarande inte smält alla intryck. Det kommer nog ta ett bra tag. 

Centret för "Ladies of the night"

Här får tjejerna sy väskorna och kuddarna

 

Några exemplar av tjejernas jobb

Kidz care trust 

Kidz care trust är en organisation som fokuserar på barn och ungdomar som lever på gatan. Lamla, en kille från Towers of Hope, brukar hjälpa till på den organisationen och han frågade förra veckan om jag ville följa med honom för att se vad de gjorde. Klart att jag ville det! På torsdagar och fredagar åker de runt och hämtar upp killar som är mellan 13-17 år som lever på gatan. De kör dem till en park på förmiddagen där de har olika aktiviteter med dem. För det mesta spelar de fotboll. När de lekt av sig skjutsas de till polisstationen där de har en lokal som barnen får vara i. Där får de mat, kläder och så får de ta en dusch. Återigen jobbar man mycket med life-skills så båda dagarna har de lektioner i en timme för dem. När jag var där handlade lektionen om droger. Det var så hemskt att höra hur mycket de visste om droger. Läraren frågade var och en vad de tar för droger och varför de gör det. Killarna räknade upp många droger som de brukade ta. Allra vanligast var lim. Det är så otroligt lätt att få tag på. En limtub kostar ca 5 rand, vilket är nästan 3 kronor och det säljs överallt. De tjänar ihop pengarna till drogerna genom att tigga på gatan eller så snor de saker som de sedan kan lämna in till någon återvinningsstation för pengar. Det är därför man aldrig ger pengar till människorna på gatorna. Ska man ge något är det mat som gäller. På lektionen pratade de också om hur drogerna påverkade kroppen. Många av killarna var i min lillebrors ålder men såg inte alls ut att vara i hans ålder. Kroppen utvecklas inte som den ska i samband med droger, det förändrar deras hud, förstör tänderna och en massa annat. De pratade om hur farligt det är med droger och vilka konsekvenser det kan få.

Det var lite svårt att få kontakt med killarna. Många pratar bara sutu och kan bara basic engelska. Lite synd för jag hade verkligen velat snacka mer med killarna. Men det går rätt bra ändå. Vi spelar spel och leker lekar och då spelar inte språket så stor roll. Det viktigaste är att de känner sig sedda, uppskattade och att de får lämna livet på gatan för en stund.

Gotfrid (14 år )och Tubele (13 år)

Lurre - Bröd och en bit falukorv

Jag får vara med på alla dessa olika områden under veckan förutom en grej som krockar med en lektion under veckan. Det är då organisationen möter ensamstående kvinnor och män och kvinnor som är gamla. Jag tror att de har någon form av life-skills lektioner där med sen får de också sticka, virka, sy mm om jag inte minns helt fel. Det hade varit intressant att få vara med på den grejen också. Så dumt att det krockar med lektionen…

Världen är så himla sned!!! Åh jag blir så otroligt arg!!! Även om det är jobbigt att se alla dessa hemska förhållanden känns det bra att kunna göra något konkret. Det handlar inte längre om att ge pengar till någon välgörenhetsorganisation som gör jobbet. Här får jag faktiskt vara med och ge mat, jag får vara med och se människorna i ögonen, be för dem och visa att jag helt och fullt finns där för dem. Jag kan inte hjälpa alla, även om jag gärna vill det… men på något sätt tror jag att jag kan få betyda något för någon genom att vara här. Jag har verkligen fått perspektiv på saker och ting under de här veckorna. Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är och hur rik jag är på så många sätt i mitt liv. Jag är otroligt tacksam för att Gud har välsignat mig med en otroligt fin familj, fantastiska vänner, utbildning, boende, mat mm. Jag är rik på många sätt och nu är det min tur att få ge av det jag har till andra människor som inte har det lika bra. Så det så.

Puh… där har ni! Det finns så mycket mer att berätta men det berättar jag gärna över en skype-date! hanky.p91 heter jag. Bara att hojta till så kör vi!

Roadtrip till Kimberly!

I söndags åkte jag och 6 andra iväg till Kimberly där det finns en gigantisk diamantgruva! Gruvan lades ner för många år sedan och är nu fylld med vatten. Riktigt fint ställe!

Tog en liten tur på området med tåget

Jag och Emily

Marinique, jag, Emily och Chrisna

Gruvarbetarnas toalett

Röda saken till vänster är gruvarbetanas tvättmaskin..

Hela gänget - Emily, Marinique, Chrisna, Cayla, Alex och Daniel